Sommarsolstånd

Gubbar.
Nu vänder det igen.
Det här är toppen på bergen.
Vi ska ner i skuggan på andra sidan igen.

Imorgon (eller ja, idag då [nya dygn borde
börja 06.00 på morgonen eller nåt,
istället för 00.00. Helt idiotiskt])
är det Midsommar.
Något annat som jag personligen
anser är ganska idiotiskt är att man inte kan
lägga Midsommar på just sommarsolståndet.
Varför lägga det dagen efter?
Jaja, det blir smidigare eftersom alla ska festa
och allt sånt. Lättare med ledigheter och grejer
att lägga det på eller intill en helg.
Men det är ju ändå idag det är. Ska det vara så
svårt att ha midsommar på en torsdag,
och sedan själva firandet under kommande helg?
Imorgon är det Midsommar, säger de.
Men med är ju inte midsommar. Det är ju för fan
Midsommardagen. Vad är det egentligen vi firar nu
för tiden? Vi bygger en stor kuk och sätter i
marken. Sen dansar vi runt den. Och så leker
vi att vi är grodor. Men vi firar ju något som ligger
under en annan kalenderdag. Det säger ju lite om
oss människor. Vi firar inte längre just
sommarsolståndet. Det är numera oväsentligt.
Ändra på den här galenskapen och ge oss
tillbaka Midsommar på den dag det Ska ligga
(dvs på sommarsolståndet). Sen kan ni väl
döpa om den här nuvarande festdagen Midsommar
till Sommarsoldagen eller vad fan som helst.
Grodorna och spriten har tagit fokus från
Sommarsolståndet. Jag gillar det inte.
Jag ställer inte upp på det. Visst kan man festa
och dansa och fira under "Midsommar".
Men ge fan i det här med att blanda in
Sommarsolståndet i det hela, som görs nu.
När man var liten fick man alltid lära sig att
årets längsta dag var på Midsommar.
Det är ju lögn.
Det här irriterar mig nästan lika mycket som
att man skriver in vintersolståndet i kalendern
under fel datum. Om de nu inte kan göra rätt,
skriv inget alls då. Vintersolståndet firas ju för
fan inte ens. Lack är vad jag blir.
Ja. Wtf.


Ni som läser min blogg och har åtminstone
lite koll har nog märkt att sista delen av tågluffen
inte är dokumenterad i text på bloggen.
Det är trist och mycket omotiverande att skriva
om saker som hände för såpass längesedan som
tågluffen nu är. Italienvistelsen samt hemfärden
och hemkomsten får bli ett svart hål i rapporten.
Är ni nyfikna och ännu inte fått höra om det kan jag
berätta för er face to face över en kopp kaffe någon gång.

Jag är iaf hemma och har vant mig vid det.
Har vant mig nästan lite väl vid det.
Det är så skönt att vara tillbaka att jag inte
vill åka härifrån. Har varit iväg på ett par kortare
turer sen hemkomsten, och de har alla varit trevliga,
men jag är aldrig särskilt sugen på att dra härifrån.
Det är nu man ska vara i Krokstrand.
Svårt att hitta ett schysstare ställe att tillbringa
sommaren på. Så jag går här. Egentligen gör jag inte så
mycket, men jag får mina slängar då jag jobbar ikapp
festivaljobb bl.a. Jag sover, sitter vid datorn, badar,
äter morsans mat, dricker te, andas, chillar.

Och jag trivs alldeles utmärkt med det.
(dessutom är det sjukt ekonomiskt och
min personliga ekonomi är för närvarande
halvdöd och ännu blödande).

Inget jobbande på bion har det blivit sedan hemkomsten
heller. Eftersom vi är mitt uppe i löneförhandlingar
(eller ja. Några förhandlingar har det inte blivit än,
men vi har lagt fram rätt tunga krav)
har jag sagt åt mig själv samt biopersonalen
att jag gärna jobbar (vilket jag också gärna gör,
dels för att jag vill avlasta de andra, dels för att jag
är sugen på det, och framför allt för att få in pengar igen)
men att jag inte kommer tillbaka fören lönerna är
bättre. Förhoppningsvis händer det något fram över.


Oskar, Ylva och jag ska starta klubb.
Feta bidrag har vi fått och förhoppningsvis
blir det 5 klubbar under hösten
(med start i Uddevalla 25:e aug)
av olika inriktning på olika ställen i
Västra Götaland. Stora planer!


Så var det detdära med Midsommarfirande
som jag redan varit inne lite på.
En del förslag har den senaste veckan dykt upp
men jag har dragit mig ur allt (utan att ha varit
inne i något...). Det var tal om Marstrands fästning.
Nej.
En del snack om olika saker i Göteborg.
Nej.

Jag ska vara hemma. Tillbringa dagen med
den lilla familj som är hemma, samt grannar.
Majas ex Tobbe är här, så jag ska väl hänga
med honom och Maja en del antar jag.
Midsommar brukar inte vara så stort för min
del. Jag brukar inte planera så mycket, och
jag brukar inte bry mig så mycket.
Det känns som en så överskattad dag,
och jag blir bara matt känner jag.
Jag har nämnt det förr, men det brukar
för mig vara så att Nyår blir bra, Valborg
brukar suga och Midsommar brukar vara
relativt intetsägande.

Jag funderar på att i år göra slag i saken
(om vädret tillåter, vilket det såklart
inte, enligt rapporterna, kommer att göra),
och sätta en av mina enda Midsommarplaner
jag haft (men som aldrig blivit av) i verket.
Tillbringa natten (eller ja, en del av natten)
i en eka på Idefjorden. Glida runt på vattnet
och flyta med strömmarna bara.
I år tänker jag inte ens föreslå att någon
ska komma och göra mig sällskap,
vilket jag gjorde förra året, även om inget
alls blev av, inte ens för för mig.
Dels är jag inte intresserad av det, och
dels vet att ingen kommer i alla fall.
Folk är så jävla upptagna med sina egna liv
och sina egna planer. Jag känner att jag inte
orkar slåss om att få hit människor och försöka
ståta med bästa midsommarplanen.
Jag hoppas på vädret i alla fall.


Något jag funderat en del över den sista tiden
är just sånt som är lite relaterat till det jag
skrev om ovan.

Jag tror att jag mer och mer har börjat söka mig
till ensamheten. Egentligen började det nog
redan när vi flyttade från Göteborg i januari.
Mer och mer saker har jag gjort ensam,
och mindre och mindre blir jag sugen på att
engagera mig i att träffa folk.
Och jag gillar det. För det mesta är det jävligt
skönt. Däremot inte sagt att jag inte längre gillar
att umgås och hänga med folk.
Det känns alltid fint att träffa t.ex. Miriam,
Oskar m.fl.
Nej, men. Jag gillar ensamheten. Gillar "tomheten".
Gillar tystnaden. Oftare och oftare blir jag trött i
öronen och huvudet bara av att höra människor prata.

Det är självklart inte alltid så kul.
Ibland saknar jag sällskap något fruktansvärt.
Även om Krokstrand är mer "öppet" på
sommaren än på vintern ligger det ju ändå sjukt off.
Man kan inte springa ner till spårvagnen och
åka hem till en polare liksom. Man sitter vackert
där man sitter, och får väl vara glad för att msn finns.
Sen tror jag väl också att det känns som om att
jag är mer ensam nu än förr därför att jag börjat
känna att det är många människor jag är mer
osugen på att träffa, och en ganska liten skara som
jag faktiskt vill umgås med.

Och det här kan säkert vara något övergående
(skulle tro det) och det kommer säkert ändra sig
framöver. Men som det känns nu känns det
iaf bra. Framförallt ser jag mer och mer fram
emot kommande höst. Jag har aldrig sett fram
emot en höst innan. Att komma på sig själv
med att man ser fram emot hösten är inte likt mig.

Jag ser fram emot regnet, ser fram emot den
rena luften. Ser fram emot mörkret.
Ser fram emot att flytta tillbaka till Göteborg.
Ser fram emot att bo ensam i förorten.
Ser fram emot att sitta i mitt fönster på 6:e
våningen och titta ut över en liten del av en stor
stad. Jag ser fram emot att sitta på mjukt
upplysta caféer och skriva poesi om regn som
faller från en grå himmel. Jag ser fram emot
att gå i långkalsonger. Ser fram emot att finna
någon form av rutin och ser fram emot att se
min omgivning falla in i ett fast tempo.
Jag ser fram emot min och andras fasta puls.
Jag ser fram emot att se tillbaka på sommaren.
Summera den. Kremera den ur minnet.
Memorera den. Minnas den.