Juli, sjuk, regn, poesi

Nu har det snart gått fyra dagar av juli månad.
Det bara regnar. Hela tiden. Jag blir faktiskt lite trött.
När jag kom hem från Peace & Love festivalen i
Borlänge (där jag alltså hängde från onsdag kväll
till söndag morgon förra veckan) i söndags satte
jag upp mitt tält på altanen för att det skulle torka och vädra
(det regnade nämligen, förvånansvärt nog, i Borlänge också).
Nu är det tisdag eftermiddag och tältet står kvar
där det sattes upp i söndags kväll eftersom det aldrig
torkar. För en stund sedan var det uppehåll, så jag
tänkte att Nu, nu ska jag gå ut (har nämligen knappt rört
på mig alls de senaste tre dagarna).
När jag kom ner (och till min glädje fann lillasyster stå
och baka muffins) ser jag till min ilska att det börjat
regna igen. Så jag bestämmer mej helt enkelt för att
trava upp igen och blogga lite. Nu har det slutat regna.
Jag antar att juli är såhär, och jag antar att vi får vänja
oss. Nu när världen är på väg åt helvete och allt.

Jag är sjuk också. Det dök upp natten till söndag på
Peace & Love. Då var det mest som lite ont i halsen
och tjockt huvud. Jag skrek bort ganska stor delar
av min röst på P&L också (inte undra på med alla bra
artister, och deras allsångsvänliga låtar!) och den har ännu inte
återhämtat sig. Jag är fortfarande helt tung i huvudet.
Jag har ont i halsen. Jag är fortfarande hes. Jag har
ont i musklerna idag också. Sen har jag fått en otrevlig
hosta. Det gäller bara att krya till sig inför Arvika nästa
vecka nu helt enkelt. Det ska nog gå vägen.

Jag har funderat lite över min självdisciplin, som jag
faktiskt har nämnt flera gånger i den här bloggen tidigare.
Fast egentligen funderar jag väl inte över själva
självdisciplinen, utan snarare bristen på den.
Jag förstår inte vart den varit i alla år. Den får konstiga
infall att dyka upp då och då, men däremellan är
det verkligen en bristvara. (Frågan är väl om jag är
så mycket värre än många andra ungdomar där ute[?]).
Under hela skoltiden var verkligen självdisciplinen
som bortblåst. Det gällde att piska sig själv till så mycket.
Nu är det nog bättre, men den är ju fortfarande inte Bra.
Jag sitter här och har Jättemycket att göra med
framför allt festivalen. Jag jobbar en stund. Några timmar
eller så. Och då jobbar jag visserligen jävligt bra.
Sen tröttnar jag och börja msn:a eller spela dataspel eller
något och intalar mig själv att jag jobbat hårt i några
timmar nu, så det är jag allt värd. Ofta tar jag heller
inte upp arbetet igen efter det som bara var tänkt att
bli en paus. Kanske kan det bero på att jag inte känner
någon jättepress. Total tidspress var det som under
Gymnasiet fick mig att jobba. Och när jag väl jobbade,
då jobbade jag sjukt bra. I 2:an skrev jag ett helt
fördjupningsarbete i Kulturen på 3 dagar
(fick MVG på skiten dessutom). Ojoj. Ni skulle ha sett mig!
Resten av klassen ägnade flera veckor åt samma arbete.
Jag chillade och tyckte att det verkade jobbigt.
Sen blev det bråttom:D
Men tänk bara. Hur mycket hade jag inte kunnat
åstadkomma med fet självdisciplin?
Tänk vilka enorma mängder bilder jag hade fixat
och lagt upp på min webbsida! Bara en sån sak.

Skit samma. Hur kul är det att läsa om min brist på
självdisciplin? Jag tycker bara att jag borde bli bättre på
det allt eftersom tiden går. Kanske är det för tidigt att
säga något om saken. Behöver nog lite längre
tid. Lite perspektiv. Jag återkommer vid 45.

Poesi står det i rubriken att jag ska skriva om.
Det är verkligen ett vanligt förekommande ämne
i den här bloggen. En röd tråd i ett taggtrådsstängsel.
Så vill du veta vad som sägs
under ytan mellan raderna
Ett säkert EKG bland frosten
Så hitta tråden
väv ett nät

(Del ur en skitgammal dikt som aldrig blev klar).
Nå. Poesi iaf. Det är ju ett helvete att man alltid
ska få de fetaste diktidéerna när det är som mest
opassande. Igår innan jag somnade kom jag på
världens grej. Det hade verkligen kunnat bli något bra.
Men jag var ju trött och kände att jag var tvungen
att sova eftersom jag skulle upp tidigt.
Borta nu.
Eller när man full står och pissar vid ett sunkigt
festivalcampingstaket på Peace & Love.
Då kommer man plötsligt på världens grej,
men då är ju festen mycket roligare än pennan,
och alkoholen lockar mer än tanken på att leta upp
en penna och ett papper.
Borta nu.
Kanske utvecklas min poesi först med fetare
självdisciplin?

Ska nog gå och duscha. Bara för omväxlings skull alltså.
Sen tror jag de där muffinsarna är klara nu.
Kanske blir frisk om jag äter ett gäng!