Så var hälsad Göteborg

Jag nämnde Metro, och jag nämnde
spårvagn hem från jobbet.

En lång sommar har gått, och jag har bloggat lika lite
som min egen mormor.

Jag ber om ursäkt för detta, men ibland räcker inte
motivation, tid, lust och ork till.

Jag bor i ett nystartat kollektiv i Göteborg.
Det är beläget på Hisingen mitt bland gängkrig,
dödsskjutningar, pizzerior och grönsaksaffärer.
Jag trivs.

Vill du veta mer kan du ju komma och hälsa på.

Jag tar de jobb jag kommer över, och har i två veckors
tid jobbat på bemanningsföretag.
Jag har varit utposterad på KappAhl's klädlager i Mölndal.
Det funkar.

Jag tragglar liksom på och försöker dra igång något
slags nytt projekt nu när den där festivalen jag jobbade
med lades ner i somras. Jag försöker skriva på texter som
väl på något sätt ska bli någon slags... "bok" i framtiden.
Jag ska försöka ta mig tid att uppdatera och förnya min
webbsida inom en snar framtid. Jag funderar mycket och
framförallt på det här med tid, och var den egentligen tar vägen.
Jag funderar mycket, men kommer inte fram till så mycket.
Jag åker mycket spårvagn, jobbar för lite, sover för lite,
sitter vid datorn alldeles för lite, lagar mat (men för lite)
och funderar över vart timmarna egentligen tar vägen.
Kanske är det tandvården. Kanske blodgivningen som jag
återupptagit. Kanske duschar jag för länge, tvättar för lite
eller sopar för mycket. Jag önskar mig en dammsugare
som fungerar. Jag har börjat hitta en vardagsrytm.
Det känns okej.

Men idag vill jag mest dra.
Idag dras alla tankar utomlands.
Till Dresdens bakgator, Spaniens sol och mat, Montenegros
berg och stränder, Bosniens kaffe och en balkong i
Transylvanien. Ett tåg över landsgränser bland främmande
språk och människor.

Dit går tankarna oftare och oftare.


Men man kan väl inte få allt (på en gång) antar jag.