10:e september

Det är så många gånger jag bloggar
om saker som egentligen är totalt
meningslösa och ointressanta.
Jag bloggar alldeles för lite om viktiga
saker som bensinutsläpp, varumärkena
Willys och Eldorado, vikten av att hugga
ved, ovisheten om framtiden samt lyckan
i bra musik.

Idag ska jag blogga om dagen
10:e september (jag berättar detta och ni
tänker "nu har karln överträffat sig själv!
Här kommer det mest meningslösa
blogginlägg hitills!" Right?)

För er möjligen, men inte för mig.
10:e september är en stark dag,
och det är alltid en sån dag då
minnen bränns.

Som några av er kanske vet har min
dagbok på helgon följt mig i mer än 4 år nu.
Det är i klartext över 600 sidor i ett word-dokument
med storlek 12. Jag har skrivit en bok liksom.

Jag ska hur som helst ge er inläggen jag skrivit
den 10:e september sedan några år tillbaka på
helgon.net. Ska även ge er den dikt jag skrev för
ett år sedan. En dikt som faktiskt fick bli en av
de utvalda jag läste i Karlstad i våras.

Här har ni ett datum:

Dagens kort!
Daterat: Onsdagen den 10:e september 2003 kl 12:17

"FÖRSTÅELSE
jag tror jag fick det igår också...
Hmm...
Nått jag kanske borde fundera mer över...
att bli mer förstårnde...

Hur kommer det sig att det är såhär?
jag vet fan ingenting längre!
Hon tror att jag hatar henne.... vilket jag inte gör.
jag är totalt väck...
Först tror jag att jag är kvinna... hmm... eller inte.
Sen tror jag att jag är männsiakns felande länk...
vilket nog stämmer!
Men vad ska jag göra nu? Hon säger ingenting...
jag vet inte vad hon menar eller vad hon vill...
vilket hon säger att hon inte heller gör..
Lite smått förvirrande.
Nu vet hon iaf bättre hur det ligger till...
frågan är om jag vet det!?
det får jag kanske inte veta...

”NÄR DU NÅTT BOTTEN, KOM IHÅG MIG DÅ!”

Jag känner att jag behöver göra nått riktigt drastiskt...
bara nått galet och farligt, som att...
klättra upp i världens högsta mast och hänga
mig i knävecken och sjunga blinka lilla stjärna...
men jag har ingen särskillt hög mast inom räckhåll...
så jag får nog hitta en liten... eller göra nått annat.
jag borde gå till enerhogen eller till skogen vid krokstjärn...
min kära skog... Det känns dsom om du är en av de
få som förstår mig för tillfället... Det är tur jag har dig!"

2003. Hur gammal var jag då liksom?
16 måste jag ha varit. Det var kaos. Första året på
Gymnasiet och ja. Ni ser ju själva hur
"ungdomskär-desperat-brist på självidentitet-
skrivet utan eftertanke- och rent ut sagt kaosartad"
texten är. Personen texten handlar om är inte
samma person som det skrivs om i nästa inlägg.

-Något inlägg 10:e 2004 finns inte dokumenterat-

-2005 börjar det bli intressant däremot.
Inget inlägg från den 10:e, men 11:däremot-

Possitivt?
Daterat: Söndagen den 11:e september 2005 kl 13:58

"Kommer detta att bli ett possitivt inlägg?
Jo, jag tror faktiskt det.
Det är ovanligt ändå.

Ja, efter en sån helg, var börjar man?

Jag tror att jag är ganska lycklig,
med tanke på omständigheterna (årstider osv).
Fattar inte. När var det sist jag kände såna här känslor?
Ojoj, det var mycket länge sen.
Herrejävlar, det är varmt i min mage.
Jag är förvirrad. Detta trodde jag INTE för en vecka sen.
Höhö. Den där festen, jotack. Jag ska minsann inte gnälla.
Ojoj, jag tror minsann vi chockade en del folk.
Hehe, hörde ju en del förvirrade mungipor... som log.

Haha, vet fan inte vad jag ska skriva.
Jag är svintrött, bakis och skabbig som ett drägg
(eller inte, men det känns typ så). Men ändå.
Haha, spela roll. Vem bryr sig? Ingen annan hemma ens.
Spela dataspel, och leka med fyllebilder.
Haha, tack för i helgen. Jag har iaf haft trevligt.

Och oj. Vackert med Demonstration i lördags också.

Kan en fest utvecklas på ett bättre sätt?
Kan en fest dö på ett mer plötsligt sätt?

Kanske borde börja acceptera allt.
Kanske har jag redan börjat göra det?
Kanske, för nu vet jag mer.
Kanske är du förändrad?

Jag försökte få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar

Det där var nog förra veckan.

Och jag somnade den natten i tron
om att allt var en del
i en kärlekshistoria

Igår kväll.

Är det så? En del i en kärlekshistora?
Är det inte det, så vill jag veta det nu.
En gång för alla.
Men just nu, vågar jag inte ens tro att det är det

Fasen.
Det här blev oseriöst.
Hur många fattar?
Well. Iaf.

Kanske är jag nästan lycklig nu?
Saknar dig.


Nu lär folk prata. Haha, let them talk.


Du förvånade mig.

Trodde aldrig du lagt de där orden
jag skrev för länge sedan på minnet. Jag är rörd.
(Som grädde ungefär)

WIIII! Jag kan nog nästan flyga,
om det inte vore för bakfyllan då.

Je, vill du ta ner mig på jorden igen,
så får du gärna göra det nu, innan jag flyger för högt.
Men, om du fortfarande känner som igår,
så låt mig gärna flyga här uppe.
För det känns jävligt varmt och skönt i magen. Eller nåt.

Och oj. Du läser nog inte ens det här.
Haha, och de andra fattar inte.
Tim då.
Men annars.

Fy fan.
Det här trodde jag aldrig skulle hända.
Vet du att du är delen i min bild?"

-Notera klockslaget 13:58 då detta skrevs.
Samma kväll klockan 22:50 fortsätter det-

Hur fan kunde jag?
Daterat: Söndagen den 11:e september 2005 kl 22:50

"Hur fan kunde jag tro något?
Va? Och PANG!
Så slår man i marken igen.
Den KALLA HÅRDA MARKEN! Och PLASK!

Nu ligger jag här och gör allt för att
hålla huvudet ovanför vattenytan. Och fy fan.
Jag undrar om jag inte kommer börja simma neråt.
Bara för att se, om det finns mer värme på en annan planet.

Åt helvete.

Jag tror inte att jag ågonsin ramlat snabbare från en blå himmel.

Hopp?
Vem fan uppfann det jävla ordet?

Kommer jag någonsin hoppas på något igen?

Hur kunde jag låta mig själv flyga på en blå himmel?
En hel kväll, och en hel dag.
Sen föll jag likt en sten.

Känner för att bränna alla ord.
Hur kunde jag låta mig själv skriva vackra ord?

Jag ska falla mot en svart botten med svart bakgrund.

Försök aldrig att dra upp mig igen.
(Ingen av er har för övrigt ett tillräckligt långt rep).

Dagarna med tågen

Fy FAN vad jag vill bort från allt.
Och bort från dig.

Aldrig trodde jag.
Att marken kunde vara så hård.

Och aldrig trodde jag.
Att jag skulle låta mig själv lita så på någon,
eller är det hoppet jag litat på?

Nu ler ni inte längre


Inte jag heller.
Det har jag gjort idag.
Men nu får det vara slut på leenden

JAG VILL SUPA MIG MEDVETSLÖS






”Och jag somna den natten i tron
om att allt var en del
i en kärlekshistora

Men det visa sig dagen där på
att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria”





Fy fan vad jag hatar den här snuskiga jävla världen
Och fy fan vad jag hatar det snuskiga jävla ordet H-O-P-P


Aldrig trodde jag att man kunde slå i marken så hårt.
Fy fan.
Aldrig trodde jag att jag kunde slå mig så hårt.

HOPP.

Det kommer dröja LÄNGE innan jag använder det ordet igen.
Ordet i sin verkliga mening.


Jag vill bränna alla ord."

Snacka om kaos liksom...


-2006 finns inget inlägg från den 10:e heller.
Återigen skrevs det dock den 11:e... om den 10:e.
Dikten om den 10:e ett år tidigare-

10:e september
Daterat: Måndagen den 11:e september 2006 kl 22:30

"10:e september
här är ärren
Skär i sommarsolens solnedgång
ut skulpturerna av människor
Och här är spåren
bevisen vi aldrig glömmer
sårbarhet

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag har smakat nattens nyanser
här är skuggan
jag kan röra den idag
Den bär allt
det jag själv
släppt för vinden

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

10:e september
allt är spår och ärr och minnen
idag är det historia
för ett år sen var vi andra människor

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag minns vartenda hjärtslag
det var den tionde september
vi var hjältar och hjältinnor
vi bar mer än bara biroller

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Det var dag
det blev kväll
sen blev det natt

Vi bytte skepnad liksom sländorna
för en dag så var vi hjältar
Vi blev de farligaste soldater
vi var det hårdaste på jorden

Vi var änglar vi var älvor
för en dag en kväll en natt
Vi svävade och andades
det var allting vi behövde

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Men alla nätter blir till dagar
och man tvingas vakna upp
man tvingas vakna upp
och man lär av sina misstag

Den tionde september
och det har gått ett år av dagar
Men tiotusen nätter
tiotusen nätter
tiotusen nätter

/Gloggs"

Det är väl bara så att det finns datum på
ett år som lägger sig på minnet.
Det här är en sån dag.
För två år sedan idag var jag i Göteborg och
demonstrerade mot Sveriges flycktingpolitik.
Solen sken och jag låg på gräset i Bältesspännarparken
efter demonstrationen. Senare på kvällen åkte
vi till Strömstad på fest hos Tim och co i deras
sjukt fint belägna lägenhet i Strömstads industriområde.
Ja... sen gick det som det gick.

Konstigt ändå hur man släpper saker och glömmer
saker. Bilder och minnen bleknar sakta med åren,
och om man jämför hur jag idag reagerar på
just den här dagen jämfört med förra året
har mycket förändrats. Idag upptäckte jag
att det var den 10:e av en ren händelse.
Jag skriver väl mest det här för att ha något
att titta tillbaka på om ett år.
Hur man förändras alltså...

Som sagt

"10:e september
allt är spår och ärr och minnen
idag är det historia
för ett år sen var vi andra människor"

Det här blogginlägget överträffade nog faktiskt alla
tidigare i total meningslöshet och tråkighet.
Ja, jävlar.

Men det blev ju en fin dikt av skräphändelserna
iaf. Man får väl offra sig för konsten antar jag...