Ett tag sen

Enligt Magnus Uggla måste man blogga uppåt
4 gånger per dag för att en blogg ska utvecklas
och fungera. 4 inlägg per dag lever inte riktigt min
blogg upp till (eller är det jag kanske?).

4 inlägg per dag blir 28 inlägg i veckan.
Det blir ju 1460 inlägg på ett år. 1464 om det är
skottår. Jag menar. Vad skriver man om?
Hur intressant är dagens tredje inlägg?

Men ja. Jag hoppas på att börja blogga lite mer fram över.
Känns som det är fler än jag som legat lågt med bloggandet
sista tiden. Marie har varit internetlös och har därför inte
skrivit (hon skriver ju iofs mest om alla fyllor, och spyor som
följer på fyllorna... och så om Lilla killen på jobbet...
men det är ändå en trevlig blogg).
Björn har skrivit väldigt lite sista månaderna, och även
om han slängde upp ett inlägg för några dagar sedan
så står det rätt still i bloggen "Prins Börje".
Rosalies blogg verkar relativt död,
precis som Ambjörns (han skriver ju iofs bara om datorer i vilket fall).
Hanna och hennes blogg "Lime on Kvarnbacken" verkar
ha tagit en paus med start den där bakissöndagen
hon skrev om för några veckor sedan.
Matilda har visserligen fått fart på sin blogg, men eftersom hon
lagt in en ful bild på 10:ans spårvagn så vägrar jag läsa den.
Emma skriver ganska mycket, precis som Linnea Haglund -
och det är ju kul! Men ja. Det känns som om mina vänner är inne
i en bloggsvacka. Antar att sånt där går i vågor (precis som vågor).
Om bloggar för närvarande är en vågdal så är däremot Facebook
en jävla vågtopp.

I alla fall. Jag har en massa att skriva om, men egentligen är det
inte så mycket nytt under solen.

Många undrar vad i helvete det är jag håller på med.
Jag som skulle flytta till det vackra Göteborg redan i
september (som planen var från början).
Oktober är snart slut och här sitter jag fortfarande.
Man kan väl säga att det finns flera förklaringar till mitt
märkliga beteende. Till att börja med trivs jag väl rätt bra här
fortfarande. Hösten är fortfarande ganska ljus och fin,
och inte alls sådär kall och kvävande mörk som gör mig så
skogstokig och deprimerad. Att jag vill bo i en större stad
under hösten och vintern beror ju framför allt på att det är
ljusare där. Sen trivs jag rätt bra med katten och en grinig farsa,
precis som jag trivs som fan med att jobba på kvällarna,
se på film på nätterna och sova länge på dagarna.
Sen håller jag på att göra ett jobb åt Strömstad kommun som
måste bli klart innan jag kan flytta ner.
En annan anledning till att jag bor kvar är för att jag har jobb här.
Jag har inte bara jobb, jag har fått löneförhöjning
(något som visserligen hände i slutet av augusti, men som
fortfarande värmer ganska fint). Jag tjänar pengar igen, något
som jag inte gjorde alls mellan maj och augusti i år.
Jag gjorde visserligen en massa annat istället (typ strejkade)
och hade jävligt mycket roligare än om jag hade suttit på jobbet,
men nu känns det fint som snus att börja dra in pengar igen.
Så ja. Som planerna går nu kommer jag vara kvar här åtminstone
oktober ut. Så sa jag i september också, och kanske stannar jag
ännu längre. Det som känns lite trisst är ju att jag har en lägenhet
i Göteborg som borde användas. Har redan betalat hyra för den
i 2½ månad utan att ha satt min fot där. Sen är det ju inte så långt
till allt och alla från Göteborg. Alla vänner bor ju där nu,
och det är ändå en hel del schysst spelningar som jag inte går
på för att jag bor kvar i Krokstrand. Och som sagt... sen hänger
det ju på hur jag pallar bo kvar här när mörker kommer krypande
på riktigt.

Jag har ju som vanligt en massa tokplaner som kostar pengar
också. Jag måste verkligen ha mer utrymme till min dator.
Alltså borde jag köpa en större hårddisk. Jag skulle vilja
ha mer minne i min dator. Jag skulle jävligt gärna vilja ha
ett bättre grafikkort så att jag kan spela lite tyngre spel.
Då kläckte jag idén att jag ju faktiskt kan köpa en ny
dator istället. Så för att ha råd med det måste jag ju dra
in stålar.
Det finns planer på resor, som vanligt.
Jag och Matilda har snackat om en ny tågluff till våren.
När jag på Facebook igår såg bilder på de Rumänska bergen
började jag dock fundera.
En parantes då:
Jag vet att jag tjatar mycket om Rumänien, och om att jag vill
åka tillbaka dit, men det var verkligen ett land jag gillade.
Det var ju fan vackert så det gjorde ont.
På jobbet igår flummade jag med mina tankar lite,
och att i vår tågluffa sig ner direkt till Rumänien
(ta några stopp i Prag, Budapest m.m.) där man hänger några
dagar i Brasov, och sedan hyra en bil och under en vecka eller
något bara dra runt helt planlöst genom landet.
Fortfarande är det bara en flummig plan i mitt huvud,
och det största problemet kommer nog bli att få fram stålar.
Men ja, efter en inpulsiv koll har jag fått veta att Marie iaf
är fett på om det skulle bli av. Matilda - hur ställer du dig
till denna idé? Marie, du och jag bland björnar, vargar,
billig öl och berg. Vad tror du?

Jaja. Fan vet om jag kommer ha pengar till det,
men man kan ju få planera och hoppas!

En spännande sak är att jag funderat och funderar
en hel del kring är våran värld och planet just nu.
Det blir liksom lite varje dag, och för varje dag
blir känslan starkare av att jag är fruktansvärt
trött på männskligheten och människan
(självklart inklusive mig själv).
Jag väntar på den dag vi människor utplånar oss
själv och vi försvinner från jordens yta, och det
gör mig lite besviken att jag troligen inte kommer
leva länge nog för att få uppleva det. Det hade varit grymt!
Jag hade njutit så in i helvete av att se människorna
ta död på sig själv.
Jag går här på jobbet (eller vart jag nu råkar befinna mig)
och skapar bilder för min inre syn. Jag ser hur jorden sakta
men säkert återhämtar sig och tar tillbaka allt det där
vi så hänsynslöst tagit ifrån den här planeten.
Jag ser hur utrotningshotade djur hittar balansen igen och
ökar i antal. Hur balans över huvud taget återinförs i naturen-
mellan både djur och växter. Jag ser hur våran förorenade luft
blir ren och stjärnorna blir klarare igen. Jag ser hur våra
vägar slukas av jorden, hur djunglerna åter börjar växa,
hur skogaran och djuren invarderar våra tomma städer.
Jag ser en vacker planet där balans och harmoni råder.
Skillnaden mot dagens är att människan är borta.
Och det låter kanske löjligt, men det är faktiskt så jag
ser det, och rätta mig om jag har fel, men är det inte så det
skulle bli (det här med vägarna, djunglerna m.m.) om vi
faktiskt var borta? Vi har ju för fan bränt våra
chanser för länge sedan. Vi förtjänar inte det här.
Och nu låter jag väl bara som en jävligt bitter snubbe
som upplevt för många bakisdagar och
som inte älskar livet och som kommer att ta livet
av sig när som helst ("Korpens sång" någon?)
Om ni tolkar det så så tolkar ni det fel.
Jag är rätt nöjd med mitt liv, men om människan skulle
slås ut av någon ny sort pest eller något, då skulle jag
verkligen inte bli ledsen. Jag skulle skratta.
Jaja. Jag är en bitterfitta. Men här har jag rätt att vara det.

Hmm. Det finns så mycket som jag borde skriva om.
Så fort man sätter händerna vid tangentbordet börjar
man glömma bort delar av allt man skulle skriva om som
man kom på fem minuter tidigare.

Jag får väl avsluta då, och hoppas på att idéerna kommer
tilbaka. Jag kan ju faktiskt skriva kortare inlägg,
vilket skulle resultera i fler. Kanske inte kommer upp
i Ugglans tempo, men ja. Vem vill vara som honom egentligen?