"Du känner hur orden kommer till dig"

Jaha. Det här var ju inte igår.

Jag sitter på biografen Park i Strömstad och projektor
nummer ett smattrar i bakgrunden. På duken visas
Wallander - Hämnden.

Det är ungefär mitten av januari månad och det har blivit 2009.
Julhelgen tillbringade jag med delar av familjen och några
grannar på Kreta. En igenbommad semesterort där vi mot
alla odds fann ett hotell som var öppet. Så framför öppen eld
med en flaska Retsina på bordet tillbringade jag julen.
Det var väldigt skönt.

Nyår tillbringades tillsammans med en hel drös riktigt
goda vänner ute vid kusten nära Marstrand.
Maries och hennes familjs sommarhus.
En lugn, trevlig och sjukt mysig nyår.
Det var skönt.

Marie har för övrigt kommit med ett förslag till mig.
Lifta sig igenom Sverige en månad i sommar.
Ta sig till treriks-röset och så vidare.
Jag blir mer och mer sugen för varje gång jag tänker på saken.

Annars har januari varit lugn. Jag har varit i Krokstrand
sedan nyårshelgen och liksom bara dragit på beslutet att
återvända "hem" till Göteborg för att återuppta jobbet
på Adelej. Därför har jag kört bio istället, för att få in lite pengar
och för att inte glömma bort hur man gör det här.
Men det visade sig redan under första dagen jag jobbade
att jag inte borde oroa mig så mycket för det sistnämnda
åtminstone. Hantverket har satt sig i händerna,
och jag kör film i dessa projektorer utan att behöva tänka,
trots att jag inte jobbat på flera månader.

Imorgon är det i alla fall dags igen.
Jag åker tillbaka till Göteborg och på måndag blir det
jobb på Chili igen. Med andra ord ska jag tömma containrar
från måndag till fredag. Det blir kallt men skönt att få
arbeta lite med kroppen igen. Känner att musklerna redan
har börjat förtvina efter en månad utan riktigt kroppsarbete.

Så det är bara att åka neråt igen.
Och jag vet att det kommer kännas lika trist som varje gång.
Inte över det jag åker till, men det jag åker från.
Hemlängtan ligger nog i mitt blod.

Det finns inga direkta nyårslöften inför 2009.
Jag har aldrig varit så mycket för sånt,
även om Tove och jag har ett i år,
och jag väl har lite planer för mig själv (fast inga löften precis).
Jag ska försöka ge ut den där boken jag tänkt på
i flera år nu. Samla texterna, sätta dem på papper och ja...
binda dem samma till en helhet.
Pengar, tid och engagemang från mig själv måste skakas fram.

Och tyvärr står det ganska still i mitt skrivande,
och så har det varit ett tag. Fick inte ens till något under resan
till Kreta, även om jag fick flera bra idéer.
Men när man minst anar det, då slår orden till.
De liksom kommer till en.
Detta händer alltid vid sämsta tänkbara tillfälle.
När man precis ska somna, när man inte har något som helst
att skriva ner det på/med, eller (som igår natt) i bilen på
vägen hem från jobbet. Det har jag varit med om så många
gånger, och ofta har jag krafsat ner det i mobilen medan
jag kör (dålig kombination).
Igår hände det igen. Orden bara kom till mig,
men jag gjorde inte ens något försök att skriva ner något
(älgar, mörker och is gör det desto svårare nu).
Och jag satt där och hade precis kläckt ur mig en hel dikt.
Den var inte för lång (där du, Hanna!), inte heller för kort.
Inte för krånglig, inte för enkel.
Och jag tänkte att; sådär bra kommer jag aldrig att få
den igen. Sådär bra blir den aldrig på papper.
Jag kommer aldrig någonsin igen att formulera den
här texten på ett lika briljant sätt.
Sedan tänkte jag; Men jag HAR tänkt den!
Och den kom från mig, och ingen annan.
Och även om jag aldrig kan göra den lika bra igen,
vet jag själv om att jag har tänkt den sådär klockrent
en gång. Det kan ingen ta ifrån mig.
Om jag kommer ha glädje av den tanken eller inte,
det har jag ingen aning om.

Jag gjorde dock ett ganska tappert försök att få ner
fragment på papper av denna text 10 min senare,
när jag lämnat bilen, och lämnat den 10 grader kalla luften
bakom mig, och var hemma igen.

Jag försöker lägga upp så lite oklara texter som möjligt.
Ikväll får ni dock en del av gårdagens text.
Som en hälsning. Ett livstecken.
Kanske ett alldeles för tidigt vårtecken...

Jag sitter här
skriver ut i vinternatten
känner stillheten och lugnet
som nattfjärilen måste känna
när gryningen snart ska randas
stillheten som lägger sig över världen
strax innan natten drar för sin ridå
lugnet mellan sömn och vaka

Jag skriver för natten
och himlakropparna
för rymden som aldrig tar slut
och känslan slår mig igen
känslan att jag inte förstår
rymdens oändlighet

Jag skriver för solen som reser sig
lyser i varma smekningar
ger liv åt världen
faller med glittrande stänk
över nattfjärilens tunna vingar

den har redan somnat


Nåt sånt. Vi hörs.