Träd, stenar och gräs

Jag var verkligen sugen på en långpromenad.
Vandra ut. Låta fötterna styra och bege mig rakt ut
i skogarna och bergen. 6- timmars promenad utan
mål eller krav. Ta sig an bergväggen när man kom fram
till den, bäcken vid dess strand och träsket när jag står i det.

Jag är i Krokstrand och det känns lite som jag rymt.
Kom tillbaka till Göteborg i söndags förra veckan
efter att inte ha varit där "på riktigt" sedan i december.
Den här veckan har jag alltså jobbat måndag till fredag
på Chilli´s lager (precis som senare delen av hösten).
Det har varit tungt och smutsigt, men inte lika kallt
och tungt som jag trott det skulle vara.
Musklerna har tydligen inte hunnit förtvina i den
utsträckning jag trott sen jag senast jobbade där.
Jag håller minst samma tempo som de övriga,
vilket känns bra.

Jag har inget emot det här jobbet, vilket många tror.
Inte själva jobbet. Så mycket sämre än något annat
tycker jag inte det är. Jag anser dessutom att det
är bra att prova på ett sånt här jobb ett tag,
så man vet hur det är. Dessutom känner jag hur
det rent bokstavligt härdar mig.
Härdar (även om det också känns att det sliter)
kroppen rent fysiskt. Det känns att detta med att arbeta
i utomhustemperaturer också härdar.
Och nog får man en ordentlig dos av krav på att samarbeta
(vilket är svårare än det låter) med övriga på lagret.

Nej, jag har inget emot att jobba med detta.
Jag kan till och med leva med att gå upp strax innan sju
varje morgon (det gjorde jag ju ändå i 12 år under åren i skolan).
Nej ni. Jobbet i sig har jag inget emot.
Det jag känner att jag lider av, är att jag inte har någon tid
över för annat. Ingen fritid. Inga möten med vänner,
inga filmer, inga caféer, inte ens lite ynka dataspel har jag
hunnit med den här vecka.
Följden av detta blir ju att när man jobbar flera veckor på
rad, dras förväntningarna på helgen emellan två arbetsveckor
upp till otrevliga höjder.
Jag vill ha sex, jag vill ha sex, jag vill ha sex timmars arbetsdag!
Det är väl såhär det är. Arbetslivet.

Men nu är jag som sagt hemma. Jag har flytt staden,
ljusen, ljuden och hetsen.
Var, som jag nämnde alldeles i början, toksugen på en
långpromenad. Men här ligger blötsnön för djup,
och det snöblandade regnet som faller fick mig liksom att
tappa det sista av lusten.
Därför sitter jag vid pappas laptop i matrummet.
Ser ut över en grå, men fridfull värld.
Värmen från en vedkamin i ryggen.
Två systrar sitter vid bordet och pratar för tillfället
om astrologi, ordning och potatis.
Man kan ha det sämre ändå.

Det är dags att avsluta detta. Jag ska nog gå och spela
lite tv- spel på pappas stora tv.
Ikväll blir det 70- års fest för Knut. Ska försöka att inte bli för
sen inatt. Har ingen ork till baksmällor just nu.

Låt mig först avsluta med ett citat ur John Ajvide Lindqvist´s
Pappersväggar: "När hon kom tillbaka hem stod hon en lång
stund på tomten och kände efter innan hon gick in.
Även om det inte hade blivit någon riktig storm blåste
det fortfarande friskt och talltopparnas silhuetter vajade
mot natthimlen. Luften var kylig och hon andades in djupt
genom näsan, kände ruttnande äpplen, fuktig jord, nypon
och mängder av andra dofter som hon inte kunde placera
eller benämna. Ett djur fanns precis i närheten,
troligen en grävling. Lukten av des blöta päls kom från
skogen bakom huset.
Ett blått sken flimrade i ett av grannhusets fönster.
Barnen höll på med sitt spel. Ett blått sken flimrade
i deras eget vardagsrumsfönster. Roland tittade på sporten.
Som så många gånger tidigare när hon stannde upp och
funderade - när hon inte rutinmässigt klev ur bilen och gick in -
hade hon ingen lust att gå in i sitt hus. I någons hus.
Hon ville bara fortsätta förbi ljusen och värmen, in i skogen.
Tränga igenom dess mörka vägg och låta sig omslutas av
grävlingsdoften, barrdoften, mossdoften. Låta träden skydda henne."

Det är nästan läskigt hur någon jag aldrig ens träffat,
med ord så väl kan sätta ord på en sån sak som jag själv
tänkt så oändligt många gånger. Som jag fortfarande så
ofta tänker på. Hammaren på spiken, John!

- - - - - - - - - - -

Jag är tillbaka. Texten ovan skrevs hemma i helgen.
Mitt i Papperväggar- citatet försvann strömmen. Som tur är finns
det ett batteri i denna dator, så jag hann spara det jag skrivit,
men eftersom det inte var färdigt valde jag att inte publicera det.
Nu är det tisdag och jag har hunnit med att åka till Göteborg och
tömma en container med ekbord. Nu är jag tillbaka i Krokstrand,
och är för tillfället på bion där jag ska lägga tre dagar av mitt liv nu.
Hur som helst har jag helt tappat fokus på det här inlägget.
Jag avslutar här och nu, men återkommer förhoppningsvis snart
med något nytt skitprat.