Poesi

Fransk soldat

”Man läser organisk poesi i bakgrunden
jag förstår den inte
låter den ändå kliva in”


Skulpturer

”Det blev en värld
i sten och historia
och medan den växer sig större
faller flagor av stenstoft
mot mitt golv”


Oktobersken

” väljer varje ord med omsorg
jag vet att jag ska leva med dem”


Granatdöv

”jag bryr mig inte längre om
hur dina stämband rör sig
hur de talar eller sjunger”


Barkbåt & blodapelsin

”Starkare idag
men mera ensam under solen
Äldre idag
men har aldrig varit så vilsen”

Nya dikter.
I fullständig form finns under Poesi på
http://www.krokstrand.se/gloggs/
eller på http://www.sockerdricka.nu


Jag ska btw blogga så snart jag har motivation och tid.
Imorgon åker jag till Göteborg. Ska konsumera mig lite
mer rustad inför julafton. Go Joel!
Kommer hem på lördag igen. Får se när det blir tid att
rapportera. Nu ska jag se på tv en stund. Godnatt.

Det här med sömn

Rätt ballt det här med sömn alltså.
I flera dagar i streck har jag gått upp
redan vid halv elva på förmiddagen för att
jobba. Några fruktansvärda dagar.
Jag tycks få svårare och svårare att gå upp
tidigt ju längre perioder det går då jag sover
riktigt länge. Jag fasar inför den dag jag ska
ställa om mig till att börja gå upp runt 7, 8 igen.

Idag jobbar jag hur som helst inte, så igår
tänkte jag att jag verkligen skulle sova ut.
Jag ställde alltså klockan på 13.20.
Jag måste ha sovit typ 10 timmar när klockan
ringde och väckte mig. Det har liksom visat sig
sista tiden att även om jag sover hur länge som
helst vaknar jag ändå inte fören klockan ringer.
Jag har slutat vakna när jag är utvilad och
vaknar bara när klockan ringer (fortfarande trött,
men utvilad). Så frågan är hur länge jag hade sovit
om jag helt enkelt struntade i att ställa någon klocka.
Haha. Hade kunnat bli ett kul experiment.

Åt frukost vid datorn idag. Det var ganska länge sedan.
Men det är schysst. Undrar varför jag tappat den grejen(?)
Nu är jag hur som helst mätt och nöjd och lite stressad.

Lyssnar på Svenska Akademien -
Tändstickor för mörkrädda (skivan) .













Det var ganska längesedan. Fan vilken skiva det
ändå är. Ibland är man dessutom jävligt glad
att man för några år sedan la alla de där pengarna på
de den här stereon. Drar man upp så blir det faktiskt ett
jävla tryck. Det är nice.

Ja, lite stressad som sagt. Ska ner och duscha.
Ska iväg till tåget sen (har jag berättat om bilen?
Jag tror inte det. Det kommer snart!)
Planen är att träffa Tove på tåget och åka med
henne till Gbg för att träffa lite folk hemma hos
Stefan som nyligen fyllt år. Det blir nog socialt och
trevligt. Några öl och frukt och vänner. Sånt är nice.
Sen blir det nog Ljungskile inatt tror jag.
Särskilt sent blir det nog inte heller.

Imorgon däremot! Biljetter fixade och jag är pepp som fan!
Lokes release på Underjorden. Matilda, Oskar, Rille, Åsa och
jag är de jag vet ska dit. Och vi var ju liksom järngänget
under vår Underjorden- period för 1½, 2 år sedan.
Vi har inte varit där alla tillsammans på jag vet inte hur länge.
Det kommer bli satans fint helt enkelt!
Jag är pepp som en hamster!

Ja, sen ska jag ju göra en del annat också.
Men ja. Fan nu måste jag springa och duscha.

Simma lugnt

December

Det har hunnit bli december.

"December, har du några hjältar kvar
då är du en sällsynt art
den sista i sitt slag"
/Kent

December har alltid varit en speciell månad
för min del. Det är liksom i december det har vänt.
I många år tyckte jag att Vintersolståndet
(som ju äger rum runt den 20:e dec) var årets
viktigaste datum. Jag har inte tänkt på det på länge,
men kanske är det fortfarande det för mig.
Det var mer påtagligt förr. Under de där åren då jag
inte klarade av hösten och vintern. Kylan och mörkret.
Sedan lärde jag mig leva med det. Sedan lärde jag mig
se charmen i det. Sedan skakade vi hand och förenades.
Om ni bara visste vilka bisarra hyllningsritualer jag
genomgick några år där för att hylla att det faktiskt
vände igen (och kanske framför allt att jag
klarat mig ner till botten Än En Gång)!
Förra året minns jag inte vad jag gjorde under
Vintersolståndet. Året innan det var jag på fest hos
Jill i Uddevalla. Åren innan det var jag i Krokstrand
(att man minns sånt här...).

December är i vilket fall en stor månad i mitt liv.
Sista månaden på året. Det brukar alltid hända ganska
mycket i december (förutom typ jul och nyår då).
Jag har alltid råkat ut för en massa grejer under just
december månad (fast Vad tänker jag inte nämna här).

Yeah, för fan. Kom igen då. Jag är redo. Låt december rulla in.

"Nio grader utanför
vinden ilar, dagen dör
Ågesta, december
snart är våren här
det vänder om igen"
/Roger Karlsson

Hösten har gått otroligt fort.
Jag tyckte att förra hösten gick fort, men det här har
nog varit ännu värre. Jag har inte alls hunnit med allt jag
borde! Tiden har bara sprungit iväg, och jag har kommit
fram till att jag har allt för få timmar i mina dygn och för få
dygn i mina veckor. Men tiden får man, precis som
ensamheten, lära sig att leva med och lära sig att komma
överens med.

På tal om tid verkar det som om min chef tänkt sig att vi
från den 5e dec ska vara på plats på jobbet från klockan 12
Varje dag. Det här är skitbra, tycker jag! Detta innebär att
jag kommer få ihop ca 11 h Varje dag jag jobbar!
Varför vi ska vara på jobbet så tidigt beror helt enkelt
på att det snart är jul och inför jul köper folk en jävla
massa Presentbiljetter i julklapp. Jag ska alltså börja jobba
klockan 12 för att sälja Presentbiljetter. Fantastiskt bra.
Efter jul har ju folk lov, så det kommer gå film från ca 12
hela lovet (alltså fram till typ 8e jan).
Så även efter jul blir det långa dagara. Det är fint.
Jag ska försöka få ihop riktigt mycket timmar i december.
Det blev alldeles för lite i november, men nu borde jag
kunna få ihop åtminstone som i oktober (ca 145).
Det handlar om självdisciplin framför allt.
Men det är svårt. Jag vill ju hinna umgås med Tove.
Vill hinna träffa mina vänner också.
Och även om det kommer att bli långa arbetsdagar även
måndag - fredag måste jag försöka jobba någon helg
fram över. Det är trist att jobba helger, men nu jävlar
måste jag försöka ta mig i kragen.

"November bakom vita draperier
december bara ett tomtebloss härifrån
himlens flyende akrobater
mina dikter blir snöänglarnas scen
länder av brutna soldater
ingen människa en sten"
/Johan Lindblom

Helgen var fin! I fredags var jag i Lysekil för första gången
i mitt liv (tror jag). Remember Roland spelade, och de var bra.
Synd att ljudet inte var så jättebra, och att vakterna var så otrevliga,
men jag kanske börjar bli kräsen(?)

På lördagen var Tove och jag i Göteborg och hälsade på Matilda.
Oskar kom förbi, och det blev såklart en del öl,
men även (som mitt förra blogginlägg förtäljer) en del
Tequila och sprit (sånt händer inte allt för ofta now days,
och så fort man dricker sånt där med Matilda
(som nog är den enda jag dricker det med egentligen) dras tankarna till
krogrundan i Grekland under vår tågluff. (Vänner, ni skulle ha sett det!)

Det var trevligt som satan i vilket fall!
I vilket fall som helst skulle Oskar på punkspelning på kvällen,
och Matilda skulle till Beata och dricka 17 folköl,
medan jag och Tove skulle till Linnea i Uddevalla för att
träffas/baka pepparkakor/dricka öl.
Visst var det väl ganska trevligt, men hade vi kunnat välja
mellan att stanna hos Matilda (med Matilda och Oskar då)
eller att åka till Linnea hade vi nog båda valt att stanna.

På söndagen sov vi mest länge (eller Jag, snarare).
Sen var vi på promenad i Ljungskiles skogar. Det var trevligt.
Som vanligt slutade det med att jag var tvungen att åka hem.

Men ja, det var en trevlig helg, som innehöll mycket olika bra
saker. Tyvärr lite för lite av allt bara.

Planen för kommande helg är att fira Stefan på fredag kväll
på något vis. Antingen blir det väl på någon pub karln snackat
om, eller så blir det Räfven som spelar på Sticky.
Vad det nu än blir, blir det säkert bra iaf!

På lördag under dagtid ska Tove och jag troligen till Haga
där det är julmarknad. Har inte varit där på flera år
(när det varit julmarknad alltså), men sist var det jävligt
fint och bra och jag har saknat att åka dit.

Sen har det pratats en hel del om förfest under eftermiddagen
inför Lokes releasefest på Underjorden under kvällen.
Sen har då planerna varit att invadera Underjorden under
kvällen sen! Mycket bra musik och tokerier!

Under söndagen har det sen planerats
"kollektiv" frukost hos Matilda. Sedan har vi visst
diskuterat någon form av tripp/tur/färd till Slottskogen
för någon form av picknick. Det låter ju lite konstigt
om jag tänker på det, men jag tror det var lite i kombination med
att dra dit för att kolla till sälarna och pingvinerna.
(Matilda: Minns du lite mer exakt vad
det var vi skulle göra?)

Nu verkar det dock som om det är slutsålt till Lokes spelning.
Det suger hårt, eftersom jag inte köpt någon biljett.
Så, om det inte blir några återsläpp av biljetter och jag
inte lyckas "förhandla" (har ju trots allt lite kontakter bland
de uppträdande artisterna) mig och Matilda in, tänder jag härmed
en fet varningsklocka. Blir det ingen Loke för mig åker jag ev. hem
och jobbar på söndagen istället. Trist men sant.
Men ja, nu ska vi inte deppa ihop för det här!! Det löser sig säkert!

Nej, nu ska jag pilla ihop någon form av veckans bild.

"Jag vill lägga tungan
mot räckets kalla metall

Bara för att bli tvingad
att stanna kvar
Bara för att tvinga mig själv
att stanna här


Och betrakta solnedgången


Den är vacker ikväll
och himlen står i brand igen
Men jag bär på alla bilder nu
av alla solar som gått ner

Och jag vet jag vet
att det är meningslöst
att stanna


För snart är himlen svart ändå


Och med tungan kvar i munnen
vandrar jag längs vägen

Och jag fryser när jag ser
att solen än en gång går ner

För vackra solar faller

och himlen blir till mörker
när den är som allra vackrast


Det händer alltför ofta"
/Joel 2005-12-14

Männen i Matildas liv

Öl, Tequila och sprit hemma hos Matilda.
Nu drar Tove och jag snart till Uddevalla.
Hehe.

Det här är männen i Matildas liv btw:




















Jag tror jag älskar mina vänner:D

Den glada och den tankspridda dansken

Jag står för tankspriddheten och ölen för gladheten.
Okej?

Det är ett jävla liv om att jag ska blogga hela tiden,
tycker jag. Den glada dansken i mig tycker att det
är trevligt att folk vill att jag ska blogga.
Den tankspridda dansken i mig undrar om ni inte
har annat för er.

Inatt tog den glada dansken över och ska nu skriva med
den tankspridda danskens hjärna.
Det kommer att bli svart som natten och satans bittert.
Så alla ni som inte gillar det kan redan nu rulla tillbaka upp
till bilden och njuta av att kolla in "Den glada dansken"
(ölen alltså), för han kommer inte att synas längre ner
i det här inlägget.
Okej?

Från ett nyligen publicerat inlägg av
Oskar/Kolafilur/Bäver/Broder/Vapendragare på
Cirkus Miramars Klotterplank:

"Det är en liten bristvara på drömmare nu för tiden,
eller i alla fall folk som står för det.
Nog för att vi har Gloggs som är helt upp i det blå 85% av tiden,
men det räcker ju inte helt."

Antingen så behåller ni "Drömmaren" i texten, eller så byter
ni ut det mot "Tänkaren" eller något ni själva anser lämpligt.
Jag skiter i vilket.
Okej?

Jag sitter alltså med en öl på 2.8 % i handen.
Tanken var att dricka en Norrlands Guld, men de var slut,
så det fick bli Dansken istället. Ikväll spelar det inte så stor roll.
Jocke Berg lämnar för tillfället högtalarna med ord som
"Jag slåss och håller kroppen varm"
Har ganska nyss kommit hem från en trist arbetsdag på
Park bio. Det ballaste som hände var väl ungefär att jag
hittade en liten apparat på toaletten som pep och sprutade
ut parfym helt automatiskt med vad som verkar vara jämna
mellanrum.
Väl hemma och vid datorn gled jag in på Facebook för att
bita någon med min varulv eller bara läsa vad folk skriver till
varandra, men slogs direkt av att det ju faktiskt hunnit bli den
28:e november och jag har ju gått med i en grupp som,
för att visa vår konsumentmakt, lovat att inte logga in på
Facebook idag. Så nu jävlar ska jag blogga istället!

Något som är jävligt fint med att bo med endast en person till
i ett stort hus på landet är att jag nattetid kan spela hur hög
musik jag vill. Pappa sover i andra sidan av huset så han lär
knappast vakna. Det här är minsann långt ifrån hörlurar
och folk som bankar i väggen så fort man skriver på tangentbordet.

Fast det börjar bli kallt här ute på landet.
4 minus när jag åkte hem från jobbet nu.

Mamma har fått en bil av sin syster. Jag åkte till Jönköping
tidigt i lördags och hämtade den och körde hem den.
Det är en röd Volvo och vi gillar redan varandra.

Det är fint som fan med en bil till i familjen.
Jag kommer att kunna ha den till jobbet väldigt ofta.
Därmed kommer jag att kunna jobba mycket mer!
Nu har ju jag satt mig i skiten helt fantastiskt genom
att jag för några månader sedan sa till chefen att jag skulle
flytta under hösten. Därför utbildade de en ny kille.
Nu har jag ju bestämt mig för att stanna här ett tag till
(året ut iaf), så nu slåss vi helt plötsligt om dagarna.
Ryktet säger dock att vår tredje maskinist Patrik ska
sjukskrivas en månad nu snart, så då blir det förhoppningsvis
bättre. Och under jullovet blir det längre arbetsdagar.
Lönen jag får för november kommer knappt räcka för att
betala hyror, skulder, bensin osv. Men vafan.
Jag får skylla mig själv.

Jag har vart och kollat på min lägenhet för första gången
sen jag fick den i augusti. Det var ganska fint.
Jag blev faktiskt lite sugen på att flytta ner. Den står liksom
bara där och väntar på mig. YeahYeah...
inte före nyår, som sagt.

Det går tydligen en del rykten om att jag ev. ska styra upp
någon form av firande på nyår här på landet.
Till alla som undrar vilken dos av sanning som ligger till
grund för dessa rykten kan jag säga att det finns vissa planer.
Men det är ingenting bestämt, och skulle det bestämmas
något om att det blir av lär du nog få veta om du får komma eller
inte. Jag återkommer om den saken.

Har nästan hunnit både avfärda tanken på att köpa
en ny dator och återuppta tanken.
Festivalen köpte för något år sedan en dator till vårt
kontor i Göteborg. Datorn strulade som fan och stängde
av sig var femte minut så vi skaffade en ny.
Sedan dess har den här struliga datorn stått nere i
vår hall, och för några nätter sedan plockade jag upp
den för att ta mig en titt på den. Har formaterat den
och installerat om Windows och sådär, men vi gillar
fortfarande inte varandra. Den bråkar fortfarande
och det känns lite som om den fått fel uppfostran
från början. "Man kan inte lära gamla hundar att sitta"
Den funkar en stund och då funkar den relativt bra,
men helt plötsligt hänger den sig bara, eller stänger ner
programet man håller på med. Sånt gör mig tokig.
Det har helt enkelt aldrig klickat mellan oss,
och även om jag kommer kunna använda den till att spela
lite tyngre spel (tyngre spel grafikmässigt sett), kommer
det inte bli aktuellt att göra den till "Huvuddator" fören
alla problem är lösta. Då behåller jag jävligt mycket
hellre min gamla ögonsten som går som en klocka och
som har funkat helt fantastiskt sen jag fick den.
Jag kan leva med att snåla med hårddiskutrymmet
och inte ha världens bästa grafikkort.
Får väl se hur jag gör, men just nu prioriteras att spara
till en ev. resa till våren. Men ja, impulser att köpa
saker har jag ju fått förr, så man vet aldrig.

Långkalsonger är nog ett av världens bästa klädesplagg!

Jag sover jävligt mycket just nu. Under veckorna iaf.
Träffar Tove rätt mycket under helgerna, och jag
sover alltid sämre när jag sover med andra.
Men när jag är hemma och bara jobbar typ, så sover
jag ju lätt 10 timmar per natt. Lägger mig runt halv
fyra och går upp vid halv två. I morse gick jag upp vid
halv två, och då tvingade jag mig ändå upp. Hade lätt
kunnat sova längre. Det är nog mörkret. Kan också vara
att jag tänker så sjukt mycket now days... hjärnan måste vila.
Sover dessutom jävligt djupt och bra just nu. Det är nice.

Ni hör. Ni ser. Det är inte mycket nytt under solen
i mitt liv (kanske därför jag inte bloggar så ofta?)
just nu. Vi närmar oss årets kortaste dag och solen
syns till mindre och mindre, så antalet saker som
får plats under solen (om man tänker på uttrycket
"inte mycket nytt under solen") bör ju logiskt sätt
vara mindre nu än under sommaren. Fast det beror
ju helt på hur man ser det. Utrymmet mellan oss
och solen är ju inte mindre fysiskt sett bara för att det
är vinter.

(Nu sitter ni säkert och tänker [om ni alls orkat läsa enda
hit ner... har en känsla av att några föll bort i datasnacket]
"när fan kommer negativiteten och den sprudlande bitterheten
han skrev om i början!?")

Den kommer nu!

"Det yttre lugnet
är det inre helvetet"

/J. Lindblom

Det går alltid i vågor, men de slår alltid
in olika snabbt. Just nu är det mycket vågor mot stranden.

Jag tänker mycket. Det är mycket minnen hela tiden.
Det är mycket bekymmer just nu, fast ja, som citatet anger,
det syns nog inte så mycket utåt, för det mesta.

Jag ska inte säga att jag är olycklig. Det är jag inte.
Jag är inte ledsen heller. Jag gråter mig aldrig till sömns.
Men jag funderar över mitt liv. Till att börja med har
jag en del ångest över att jag inte vet vad jag ska göra
med mitt liv. Jag är inte precis oroad över att jag inte
vet vad jag ska göra till våren. Jag tänker mer på
just den saken att jag saknar motivation att göra
saker. Jag har ingen lust. Bryr mig inte.
Är inte ens särskilt sugen på att resa iväg längre.
Mitt "vanliga jag" hade gått och drömt om att bara dra
nu när vintern kommer. Sticka till något varmare
land. Tycker inte ens det är särskilt motiverande eller roligt
att jobba med Krokstrandsfestivalen längre.
Detta är ju verkligen det jag gillat att göra tidigare.
Har ingen lust. Saknar glöd.

Jag märker hur min värd liksom krymper. Jag saknar
mindre och mindre saker. Jag trivs faktiskt skitbra här,
och jag får mindre och mindre drag till att åka iväg någonstans.
Det är synd, för när jag väl är iväg så är det för det mesta
väldigt bra. Har ju nästan alla polare i Göteborg nu för tiden,
och fast jag saknar att träffa dem, känns det lite som att jag
saknar dem mindre och mindre hela tiden. Känner att jag glider
ifrån dem. Det känns väldigt tydligt att de har sina liv, och jag
har mitt, och de synkar inte lika bra som förr längre.
Känner att jag tappar bort mina vänner bit för bit.
Vi spelar i mer och mer olika divisioner.

Så ja. Jag är nog ensam. Ändå känner jag att det är
såhär jag vill ha det. Det känns som det här är någon form
av period jag behöver gå igenom. Någon form av förändring,
och jag tror ärligt talat inte att saker hade blivit så mycket
mer annorlunda om jag bodde t.ex. i Göteborg istället.
Det hade snarare blivit värre, för att jag bland alla vänner
fortfarande hade sökt ensamheten för att jag behövde den.
Det hade varit värre att vara ensam i en stad med vänner,
än det är här på landet där de ändå inte finns.
Här är det naturligt. Här måste man vänja sig vid ensamheten.
Annars funkar det inte. Men att märka att man tappar
lusten att lämna ensamheten är nog värre än att bara leva i den.

Fan. Det är skitsvårt att sätta ord på allt det här.
Är inte nöjd med något av det jag skrivit i de senaste styckena.
Det här är ju sånt jag gått och funderat på jävligt långt
inne i huvudet. Har aldrig tänkt på det så tydligt som
jag nu skriver det. Plötsligt ska jag liksom försöka få ut massor
av tankar djupt inne i skallen, i text.
Det är upplagt för missförstånd.

Vissa delar av det jag precis skrivit om går att återfinnas
i en dikt jag skrev tidigare i höst, fast innan jag började tänka
på allt det här. Eller ja, innan jag blev medveten att jag tänkte
på det. Kanske får ni en bättre bild om ni läser den (?)

Lövtunna sånger

"Hjärnan blir så sönderblåst
i höstens friska vindar
Långt tills havets lugna vågor
men tankar över öppet vatten
får mig att minnas inatt

får mig att sjunga
på lövtunna sånger

Jag älskade en flicka
en glödbädd av värme i bröstet
Hon är borta sedan länge
jag känner henne inte idag

Bara blekta fotografier utan skärpa
utan färger utan focus

Sjunger sista versen
på en sång som föll med löven
Det var så länge sedan

Vissa bryter skrivna lagar
andra trottsar de oskrivna

Jag står bara här
under stjärnhimmlen ikväll
och saknar de år och människor
som på breda vägar drog förbi

Damm på så många fotografier
sjunger under stjärnorna
det var så länge sedan"

Ja. vafan. Det är mycket tankar i mitt liv nu.
Mycket förändringar inombords.
Mycket perioder i mitt liv som jag tänker
tillbaka på. Platser, människor, tillfällen osv.
Funderar på om jag verkligen vill leva som jag gör nu.
Tänker på mina vänner som jag ser allt mindre av.
Känner emmlanåt att jag inte längre känner de jag en
gång kände utan och innan.
Tänker att jag är jävligt sugen på att vidga mina vyer
men att jag faktiskt saknar all motivation till det just nu.
Okej?

Där har ni så ni kanske tiger ett tag.

Over and out

/Gloggs

Vintertid

Ni har väl ställt om era klockor?

Många var de förvirrade figurerna under

svarta paraplyn i söndags.

Till och med Patrik hade missat att ställa om klockan,

och hade ni mött min kollega hade ni förstått att denna

lilla men ändå ganska stora förändring i dygnet kan skapa

stor förvirring även på medvetna människor,

som vanligtvis har bra kontroll på läget.

Jag blev mest förbannad på mig själv för att jag missat det.

Efter några hårda dagar i Göteborg med arbete, spelningar,

skador och öl hade jag inte haft något emot att sova en timme

extra innan den 11½ timme långa arbetsdagen tog sin början.

Nu är det tisdag och jag har jobbat 11½ h i två dagar i sträck.

Igår var jag inte hemma fören kvart i ett, och eftersom

klockan i skrivande stund är 09:45 och jag återigen är på

jobbet kan man räkna ut med lille tummen att jag sovit för

lite inatt. Jag hatar att sova för lite. Och jag hatar att gå upp

tidigt på morgonen. Jag fungerar inte då.

Det är höstlov och vi kör därför film för fritidsbarn på morgonen

idag. Eftersom ingen annan kunde och jag behöver stålarna

tog jag på mig den här körningen.

Klockan kvart över nio var jag alltså tillbaka på Park bio,

och en halvtimme senare var det 80 barn i kö ut till dörren.

Alla skulle ha biljetter och ungefär hälften skulle ha popcorn.

Lillasystern dök upp i hopen av barn också.

Så ja. Jag sitter här och väntar på att få städa upp i sallongen

efter barnen. YeahYeahYeah.

Idag slutar jag dock redan vid 15:00 och åker då hem, för att

sedan ta bussen tillbaka till stan och sedan tåget till Ljungskile.

Göterborg imorgon. Möte på Pustervik och på kvällen

invigning av Planeta- festivalen. Kanske några öl efter det??

Torsdag blir det troligen fet hemgång eftersom det kommer

en moster och lite kusiner. Resten av veckan ska ägnas åt

rollspelets vackra konst. Så är iaf planen.

Blir nog fint.

Fan vet om jag inte slår mitt personliga rekord i antal jobbade

timmar den här månaden alltså. Vore fett.

Borde försöka ta mig upp i nivån Patrik låg på i augusti.

Han jobbade då 200 timmar och var ledig totalt 3 dagar under

månaden. Betänk att karn dessutom jobbar på annat jobb

utöver bion. Kära nån. Jag försöker ta mer och mer

timmar, men det brukar landa runt 150.

Ännu inget beslut fattat om hur jag ska göra med flytt/stanna.

Jag har kommit på att jag har för mycket andra småsaker

som jag måste ta tag i och lösa innan jag klara av att fatta ett så

stort beslut som avgör om jag ska flytta eller inte.

I nuläget har jag varken tid eller ork att styra upp en flytt och

börja jaga jobb. Måste rensa undan en del annat först;

typ stapla klart veden, hitta en lösning på Bäverhyddan Edgars

framtid, göra klart intervjun åt kommunen, skriva insändaren

till Strömstadtidningens Fria ord osvosv.

Skriver en jävla massa poesi för tillfället.

Det är lite coolt. Jag känner att jag genomgår någon slags

förändring i mitt skrivande. Jag kan känna hur jag tar

det till en ny nivå och "utvecklar det".

Jag suddar och ändrar och reflekterar över varje

rad i dikterna mer än jag någonsin har gjort,

och resultaten är blandade. Det är spretigt och ojämt,

och det känns verkligen som texter i ett övergångsstadium.

En del är bra och en del har jag ingen uppfattning om.

Det är som sagt jävligt spretigt. Det är texter om krig,

resor, poeter, platser och även texter om karaktärer

jag skrev om för flera år sedan. Det ska bli kul att se vart

det här slutar, för just nu känns det som om mitt skrivande

befinner sig mellan två olika nivåer. Kanske är det inte

ens på väg till en högre nivå. Det var flera år sedan

sist jag var medveten om att mitt skrivande förändrades.

Det har så klart förändrats sedan dess, men det har

gått mer långsamt och obemärkt förbi.

Mitt skrivande genomgår växtverk just, och jag är

nog den som är mest intresserad av att se vart

detta ska sluta. Lägger troligen upp en del texter

inom en snar framtid, men just nu säger jag som poeten

i Big Fish: "Never show a work in progress"

Sent en torsdagkväll

Har (iofs med tillåtelse) lånat Matildas dator.
Sitter i hennes lägenhet och lyssnar på
Roger Karlsson. Min nya idol.
"Ett stenkast härifrån
bor en man som bär en tistel i sitt bröst"
"Skjuter mer pistoler
med galenskap och vatten i"
Ja, jag blir helt varm, rörd, gråtfärig och lycklig av hans musik.
Matilda är inte här, men jag har fått "låna" hennes lägenhet.
Det är fint. Tack Matilda.
När jag nu ändå är igång och pratar om saken, måste jag erkänna
en sak. Har precis gått igenom lite bilder här.
(Jag vet... låter ju fruktansvärt! Döda mig inte, Matilda...
men känner du att du måste hämnas på något sätt, så förstår
jag det helt och hållet). Har BARA tittat på bilder där rubriken
avslöjade att jag skulle vara med, så det är egentligen bara de
bilder vi tittade här i går natt som jag tittat på igen).
Inte nog med det... jag har också mailat iväg några av bilderna
till mig själv. Så... nu har jag erkänt det. Måste säga att jag har
lite dåligt samvete för det här, men du satt ju och tryckte på
så mycket sjuka bilder av mig som jag bara kände att jag var
tvungen att ha. Och ja, som sagt; om du känner att du måste
hämnas på mig på något sätt för det här, så är det bara att
köra på!

Jag är i Göteborg när jag skriver det här, om det var någon
som inte förstod det. Åkte till Ljungskile och Tove i tisdags kväll,
och till Gbg på onsdag morgon. Satt med Monica på Musik i Väst
halva dagen. Krokstrandsfestivalen 2008 tar form, och mer än
så säger jag inte. På kvällen hade Oskar, jag och Matilda planerat
att träffas och dricka öl. Planen var väl att gå ut när Matilda var
klar på jobbet, men istället ringde jag och Oskar runt till folk och
bjöd hem dem till Matildas boning.
Det slutade med att Matilda, Oskar, jag, Miriam, Astrid, Emelie
och Jens var här och drack öl, pratade HIV och Nazistsymaskin,
planerade filmkväll och nyår, lyssnade på musik
och hade allmänt jävla trevligt. Vilken kväll!

Idag har jag hållt en ganska lugn puls.
Var väl inte direkt bakis, men inte heller helt på topp.
Kom till slut ut vid två- tiden, och tog mig en lång och fin
promenad i Slottskogen. Sol, mycket färger, djur, glada barn
och ja... ni fattar. Det var fint. Hälsade på pingvinerna och
sälarna. Tittade på fåglar, hästar och gätter.
Dödade sedan några timmar på Hagabion med mat.
Gick till Pustervik för att se Navid läsa ur sin nya diktsamling.
Träffade Hanna, Monica och pappa. Har nu även hälsat på
Hellen som är konstnärlig ledare på Pustervik. Hon vill ge mig jobb.
Boka för Pustervik i Göteborg. Lite för mycket räkmacka???
Vi ska iaf träffas typ nästa vecka för att snacka mer om saken.
Navids uppläsning var hur som helst sådär. Hans texter är
bättre i form av låttexter med musik till, tycker jag personligen.
Men ja, det var kul att höra.
Navid och Gudarnas spelning senare på kvällen var desto bättre.
Jag har lite svårt för Navid som person, men karln kan det här med
liveframträdanden. Var länge sedan jag såg dem, och jag har saknat
det lite, så det var schysst. En bra spelning.
Gick dock innan det var slut.
Antingen börjar jag bli gammal eller så är det helt enkelt inte
lika kul när alla andra man var där med redan gått...
Kanske kan vara en kombination???

Det har hur som helst varit en fin dag, som inte minst
gett rum för mycket tankar och idéer.
Jag är sjukt splittrad, och det blir bara värre hela tiden.
Stanna i Krokstrand eller flytta ner?
För varje gång jag kommer hit frågar folk än mer intensivt,
och de som jag inte umgås med relativt regelbundet tror att
jag faktiskt bor här på heltid nu. Nej, det gör jag inte.
Jag har Fortfarande inte varit i min lägenhet sen jag fick
den i mitten av augusti.

Jag känner mig omotiverad att söka jobb.
Jag har ingen lust att ta tag i det. Jag har ett jobb nu,
och jag har en relativt schysst lön. Jag har en fast punkt
i mitt liv och jag har ett ingrott rum att komma hem till varje
natt efter jobbet. Jag har en katt och en tv att sitta vid
när jag jobbat på kvällarna. Jag trivs fortfarande bra där jag
är. Å andra sidan gnager det i mig att jag har en lägenhet i
Göteborg som ingen använder och som borde användas
(och som jag ju betalar "en massa" pengar för varje månad.)
Jag skulle kunna säga upp den. Skulle ju kunna skita i Göteborg
helt och hållet. Men det känns synd att släppa den här
grejen. Ni skulle se den här lägenheten! Den gillar mig och jag
gillar den, men vi har liksom kommit lite fel i början eller vad
man ska säga.

Jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska vara helt ärlig,
men jag tror att jag blir mer och mer omotiverad att flytta
allt eftersom tiden går.
Jag känner mig mer och mer som en främling i den här staden.
Många av mina polare bor här nu, men det känns som alla är
så upptagna med sina liv och jobb och studier nu.
Det känns som jag blivit folkskygg. Jag trivs bland Krokstrands
isolerade berg och är rätt nöjd med att få min kontakt med
omvärlden genom jobbet och internet. Jag har i princip tappat
allt sug efter spelningar, och jag saknar mindre och mindre
folk när jag är hemma. Jag sitter nästan här och längtar hem till
tystnaden, mörkret och avsåndet. Tro nu inte att jag är missnöjd
med att vara här. Det är jag inte, och jag har haft väldigt trevligt
under dagarna här, men jag är nog lite fundersam över min
egen känsla; att det ska bli skönt att komma hem till
den värld som krymt till Krokstrand med några svängar till
Strömstad för att jobba.
Känner mig lite som dykaren i Det stora blå.
För varje gång han ger sig ner i mörkret... ner i vattnet...
får han svårare och svårare att hitta en bra anledning att komma
upp igen. Jag känner mig mer och mer som en främling i den
här staden, och jag glider längre och längre ifrån de jag en
gång hängde jävligt tight med, och det känns lite som om
jag (mot min vilja) blir mer och mer omotiverad att åka hit.
Nästa fredag spelar Kapten Röd & Svenska Akademien på
Trägår'n och jag tänker inte gå. Jag intalar mig att det är för
att det är för dyrt (175 kr, så gratis är det ju faktiskt inte),
men jag tror att jag i grund och botten är helt omotiverad.
För ett år sedan hade jag inte bangat en sån här spelning för
mycket om man säger så.

Ähh, vafan. Jävlar vad jag gnäller ikväll.

Jag ska sova nu. Ska hjälpa Johan Lindblom
med Göteborgs poesifestival imorgon och på lördag.
Schysst med festivaljobb man får betalt för.
Blir nog bra. Hoppas det är mycket bra man kommer få
se bara. Poesi är fint. (Ny dikt - Aska - finns under Poesi
på webbsidan). Har en massa poesi i skallen som väntar
på koncentration och tystnad runt omkring så att det
är fritt fram för alla orden att hoppa ner på papperet.
Ska troligen fika med Amanda imorgon
förmiddag också, och på natten blir det Ljungskile. Vi får väl se
hur det slutar, men det blir nog bra. Åker nog hem på
lördag natt. Tänkte jobba på söndag.
Tillbaka i Göteborg på onsdag nästa vecka - inbjuden till
invigningen av Planetafestivalen. Hej och hå.


Ähh... vafan. Sov gott för fan.

Ett tag sen

Enligt Magnus Uggla måste man blogga uppåt
4 gånger per dag för att en blogg ska utvecklas
och fungera. 4 inlägg per dag lever inte riktigt min
blogg upp till (eller är det jag kanske?).

4 inlägg per dag blir 28 inlägg i veckan.
Det blir ju 1460 inlägg på ett år. 1464 om det är
skottår. Jag menar. Vad skriver man om?
Hur intressant är dagens tredje inlägg?

Men ja. Jag hoppas på att börja blogga lite mer fram över.
Känns som det är fler än jag som legat lågt med bloggandet
sista tiden. Marie har varit internetlös och har därför inte
skrivit (hon skriver ju iofs mest om alla fyllor, och spyor som
följer på fyllorna... och så om Lilla killen på jobbet...
men det är ändå en trevlig blogg).
Björn har skrivit väldigt lite sista månaderna, och även
om han slängde upp ett inlägg för några dagar sedan
så står det rätt still i bloggen "Prins Börje".
Rosalies blogg verkar relativt död,
precis som Ambjörns (han skriver ju iofs bara om datorer i vilket fall).
Hanna och hennes blogg "Lime on Kvarnbacken" verkar
ha tagit en paus med start den där bakissöndagen
hon skrev om för några veckor sedan.
Matilda har visserligen fått fart på sin blogg, men eftersom hon
lagt in en ful bild på 10:ans spårvagn så vägrar jag läsa den.
Emma skriver ganska mycket, precis som Linnea Haglund -
och det är ju kul! Men ja. Det känns som om mina vänner är inne
i en bloggsvacka. Antar att sånt där går i vågor (precis som vågor).
Om bloggar för närvarande är en vågdal så är däremot Facebook
en jävla vågtopp.

I alla fall. Jag har en massa att skriva om, men egentligen är det
inte så mycket nytt under solen.

Många undrar vad i helvete det är jag håller på med.
Jag som skulle flytta till det vackra Göteborg redan i
september (som planen var från början).
Oktober är snart slut och här sitter jag fortfarande.
Man kan väl säga att det finns flera förklaringar till mitt
märkliga beteende. Till att börja med trivs jag väl rätt bra här
fortfarande. Hösten är fortfarande ganska ljus och fin,
och inte alls sådär kall och kvävande mörk som gör mig så
skogstokig och deprimerad. Att jag vill bo i en större stad
under hösten och vintern beror ju framför allt på att det är
ljusare där. Sen trivs jag rätt bra med katten och en grinig farsa,
precis som jag trivs som fan med att jobba på kvällarna,
se på film på nätterna och sova länge på dagarna.
Sen håller jag på att göra ett jobb åt Strömstad kommun som
måste bli klart innan jag kan flytta ner.
En annan anledning till att jag bor kvar är för att jag har jobb här.
Jag har inte bara jobb, jag har fått löneförhöjning
(något som visserligen hände i slutet av augusti, men som
fortfarande värmer ganska fint). Jag tjänar pengar igen, något
som jag inte gjorde alls mellan maj och augusti i år.
Jag gjorde visserligen en massa annat istället (typ strejkade)
och hade jävligt mycket roligare än om jag hade suttit på jobbet,
men nu känns det fint som snus att börja dra in pengar igen.
Så ja. Som planerna går nu kommer jag vara kvar här åtminstone
oktober ut. Så sa jag i september också, och kanske stannar jag
ännu längre. Det som känns lite trisst är ju att jag har en lägenhet
i Göteborg som borde användas. Har redan betalat hyra för den
i 2½ månad utan att ha satt min fot där. Sen är det ju inte så långt
till allt och alla från Göteborg. Alla vänner bor ju där nu,
och det är ändå en hel del schysst spelningar som jag inte går
på för att jag bor kvar i Krokstrand. Och som sagt... sen hänger
det ju på hur jag pallar bo kvar här när mörker kommer krypande
på riktigt.

Jag har ju som vanligt en massa tokplaner som kostar pengar
också. Jag måste verkligen ha mer utrymme till min dator.
Alltså borde jag köpa en större hårddisk. Jag skulle vilja
ha mer minne i min dator. Jag skulle jävligt gärna vilja ha
ett bättre grafikkort så att jag kan spela lite tyngre spel.
Då kläckte jag idén att jag ju faktiskt kan köpa en ny
dator istället. Så för att ha råd med det måste jag ju dra
in stålar.
Det finns planer på resor, som vanligt.
Jag och Matilda har snackat om en ny tågluff till våren.
När jag på Facebook igår såg bilder på de Rumänska bergen
började jag dock fundera.
En parantes då:
Jag vet att jag tjatar mycket om Rumänien, och om att jag vill
åka tillbaka dit, men det var verkligen ett land jag gillade.
Det var ju fan vackert så det gjorde ont.
På jobbet igår flummade jag med mina tankar lite,
och att i vår tågluffa sig ner direkt till Rumänien
(ta några stopp i Prag, Budapest m.m.) där man hänger några
dagar i Brasov, och sedan hyra en bil och under en vecka eller
något bara dra runt helt planlöst genom landet.
Fortfarande är det bara en flummig plan i mitt huvud,
och det största problemet kommer nog bli att få fram stålar.
Men ja, efter en inpulsiv koll har jag fått veta att Marie iaf
är fett på om det skulle bli av. Matilda - hur ställer du dig
till denna idé? Marie, du och jag bland björnar, vargar,
billig öl och berg. Vad tror du?

Jaja. Fan vet om jag kommer ha pengar till det,
men man kan ju få planera och hoppas!

En spännande sak är att jag funderat och funderar
en hel del kring är våran värld och planet just nu.
Det blir liksom lite varje dag, och för varje dag
blir känslan starkare av att jag är fruktansvärt
trött på männskligheten och människan
(självklart inklusive mig själv).
Jag väntar på den dag vi människor utplånar oss
själv och vi försvinner från jordens yta, och det
gör mig lite besviken att jag troligen inte kommer
leva länge nog för att få uppleva det. Det hade varit grymt!
Jag hade njutit så in i helvete av att se människorna
ta död på sig själv.
Jag går här på jobbet (eller vart jag nu råkar befinna mig)
och skapar bilder för min inre syn. Jag ser hur jorden sakta
men säkert återhämtar sig och tar tillbaka allt det där
vi så hänsynslöst tagit ifrån den här planeten.
Jag ser hur utrotningshotade djur hittar balansen igen och
ökar i antal. Hur balans över huvud taget återinförs i naturen-
mellan både djur och växter. Jag ser hur våran förorenade luft
blir ren och stjärnorna blir klarare igen. Jag ser hur våra
vägar slukas av jorden, hur djunglerna åter börjar växa,
hur skogaran och djuren invarderar våra tomma städer.
Jag ser en vacker planet där balans och harmoni råder.
Skillnaden mot dagens är att människan är borta.
Och det låter kanske löjligt, men det är faktiskt så jag
ser det, och rätta mig om jag har fel, men är det inte så det
skulle bli (det här med vägarna, djunglerna m.m.) om vi
faktiskt var borta? Vi har ju för fan bränt våra
chanser för länge sedan. Vi förtjänar inte det här.
Och nu låter jag väl bara som en jävligt bitter snubbe
som upplevt för många bakisdagar och
som inte älskar livet och som kommer att ta livet
av sig när som helst ("Korpens sång" någon?)
Om ni tolkar det så så tolkar ni det fel.
Jag är rätt nöjd med mitt liv, men om människan skulle
slås ut av någon ny sort pest eller något, då skulle jag
verkligen inte bli ledsen. Jag skulle skratta.
Jaja. Jag är en bitterfitta. Men här har jag rätt att vara det.

Hmm. Det finns så mycket som jag borde skriva om.
Så fort man sätter händerna vid tangentbordet börjar
man glömma bort delar av allt man skulle skriva om som
man kom på fem minuter tidigare.

Jag får väl avsluta då, och hoppas på att idéerna kommer
tilbaka. Jag kan ju faktiskt skriva kortare inlägg,
vilket skulle resultera i fler. Kanske inte kommer upp
i Ugglans tempo, men ja. Vem vill vara som honom egentligen?

Nytt och gammalt

Det gamla är att klockan är över tre och därmed
borde jag vara i säng nu. Det är ju för sjutton mitt
i veckan och jag ska jobba i morgon också
(inte fören klockan fem, men iaf).

Jag är alltså tillbaka i en lite otymplig dygnsrytm,
vilket är det gamla vanliga. Lite synd sådär.
Nu måste jag jobba på att ta mig tillbaka till att
lägga mig runt två och sova till runt tolv.
Det är ju så mycket lättare att kämpa för att gå
åt andra hållet... synd.

Därför ska jag fatta mig ganska kort.

Det nya är lite uppdateringar på min numera
ganska gamla webbsida. Den är ju faktiskt
en bra bit över ett år gammal nu, och den tuffar
och går än.

I ett blogginlägg döpt till:
En tågluffares flummerier
från slutet av maj skrev jag:
"Haller i nulaget pa att skriva en,
och jag tror att det fardiga resultatet (om det blir
nagot sadant) kommer att vara bra det ocksa.

När bomberna föll över Dresden
var det som salt i öppet sår

(atminstone jag anser att
man kan ha samre borjan pa en dikt...)
Iaf. Vi far val se vad det blir av den..."

Inatt kan jag meddela att raderna
När bomberna föll över Dresden
var det som salt i öppet sår nu går att
läsa i dikten "Bomber över Dresden"
som ikväll ligger upplagd under Poesi
på min webbsida tillsammans med två
andra, rykande färska dikter.
Läs, kommentera gärna.

En annan uppdatering jag gjort är att skriva
till en nyhet under Kommande samt
utvärderat premiären av Bäverhyddan Edgar
den 8:e lite kort.

Sist men inte minst kan jag meddela att Galleriet
har en liten nyhet. Såhär ungefär ett år efter
en fantastisk tid i Gbg med mycket flum och Ståhej
kände jag att det var dags att ge er en liten
återblick på Kapplandsgatan 6. Så i Galleriet ligger nu
några små charmiga bilder.

Nej. Nu ska jag hänga upp tvätt.
Har ju snart inte ett par rena sockar längre...
och ni ska veta att jag har JÄVLIGT många par sockar.

Tillbaka på fötterna

Efter att ha legat utslagen i någon konstig sjukdom
i närmare en veckas tid är det nu jävligt
skönt att vara tillbaka på fötter igen!

Egentligen var jag väl frisk redan i torsdags,
men jag har jobbat och hånglat och varit allmänt
o-bloggande till sinnes.

Har precis kommit hem från jobbet. Har jobbat
11 h & 15 min idag. Jävlar, man känner verkligen att
man lever! Det värsta av allt är att det är så sjukt varmt
på min arbetsplats. Jag antar att ni alla varit på bio,
och då kan ni ju tänka hur mycket värme lampan som
lyser upp hela filmduken alstrar.
(här tänkte jag hitta någon snygg bild att stoppa in,
men efter att ha googlat runt i 10 min utan att hitta något
bra la jag ner idén på det hela).
När man kör film från 14- 00 så blir det varmt.
Det blir Jävligt varmt.

Sedan blir inte saken bättre av att man jobbar med den absolut
sämsta godistjejen av alla. I morgon blir det bättre på den
fronten iaf.

Tja. Ja. Sjuk ja. Åkte på värsta jävla sjukdomen på år och dar.
Feber, halsont, huvudverk, för att inte tala om värken i musklerna
och lederna. Men ja. Jag red ut den stormen också.
Och nu är jag som sagt tillbaka på banan och jobbar som en tok
för att ta igen några av dagarna jag missade då jag var sjuk.

Den där jävla sjukdomen gjorde ju såklart att jag inte
kom iväg till Göteborg under förra helgen vilket var planerat
sedan länge. Det sög. Två releasepartyn på fredagen som
jag verkligen såg fram emot.
Johan Lindblom släppte ny diktbok Vävnader
tillsammans med Jerker Sagfors som släppte sin bok
Grön, grön som jag väntat på väldigt länge.
Sedan hade Emanuel och Gräsrotsorkestern singelrelease
på Underjorden. Dels så är Emanuel en god vän och jag ville
gärna gå dit just för det. Sedan att det hölls på Underjorden
var ju bara ett stort fett plus. Jag saknar Underjorden
och den där tiden vi hade då vi var där i princip varje
helg och det var som ett andra hem eller vad man ska säga.
Jag minns inte när jag var där sist. Synd vi tappat det så.

Jag missade det iaf, men gjorde ju i vilket fall inte av
med några stålar. Det går ju så mycket pengar så snart
man lämnar hemmets trygga väggar.
Och Johans Vävnader och Jerkers Grön, grön
beställde jag snabbt som sjutton så de fick jag med posten
bara några dagar efteråt. De är fina.
Grön, grön tar upp en stad vid namn Mostar (ligger i Bosnien)
som jag blivit jävligt sugen att åka till (Jerker tipsade
Matilda och mig att besöka den när vi skulle tågluffa i våras:
"Med Grön i tankarna kan jag om du skulle bege dig till
Bosnien eller Kroatien rekommendera en trip till Mostar
- en jättefin liten stad, garanterat utan svenska turister
men med mycket historia och, tyvärr, skotthål i husväggarna.")
I Grön, grön skriver nu Jerker:
"Några år efter att Marija Radic
hade kommit i puberteten
berättade hon att Mostar
hade det grönaste vatten
och de spetsigaste berg
och om man stod på Romarbron i augusti
om natten
vid fullmåne
vid ett särskilt klockslag
blänkte månen i Neretva på ett besynnerligt sätt,
så att det såg ut som om det rests en stege
och om man bara trodde
så kunde man vandra rätt över bergen
och ut i rymden..."

Jag ska inte skriva så mycket mer om saken,
men för första gången sedan tågluffen tog jag för några
nätter sedan fram inter-rail kartan och tittade ut
över tåglinjerna över Europa. Jag vill ut dit igen,
med ett stopp i Mostar, ett återseende av de rumänska
bergen, tillbaka till Budapests broar och till Tjeckiens
fina öl. Vi får se vart det hela slutar.

Nej. Det är en lång arbetsdag i morgon också.
Dags att dra sig tillbaka för den nödvändiga dosen
skönhetssömn (Tänk vad man kan få upp när man
googlar på skönhetssömn).

Avslutningsvis kan jag berätta att jag inatt inför
en ny grej på min webbsida. Det kommer att gå
under namnet "Veckans bild" och innebär att jag
varje vecka kommer lägga upp en bild
(självklart relaterad till mig, egoistisk som jag är)
som kan vara hämtad när som helst ifrån Gloggs
karriär. Jag måste säga att jag har gått ut hårt!
Kolla här!

Blogg med historia

Detta är alltså inlägg nummer 101.
Bloggen min har nu något att visa upp.
Den har funnits i över ett år, och trots att jag
flera gånger sagt att jag ska fixa en ny
för att jag stör mig på mycket med den här,
har jag nu börjat acceptera dess små brister och
fel och ja. Jag gillar den ändå rätt bra.

(det där var en meningslös parantes).

Jag känner väl mest att jag behöver skriva ett
inlägg som väger upp det där förra inlägget.
Känner att det inte riktigt blev bra.
Fick inte riktigt fram det jag tänkt få fram
men som jag inte riktigt ändå kunde sätta fingret
på vad det egentligen var.

Iaf. Jag är hemma från jobbet och ska snart
ner och se på film. Film är bra.
Tror att jag ska se på Det stora blå





























som sedan många år tillbaka är en av mina
klara favoritfilmer. Sedan är ju en av världens
absolut bästa skådespelar med. Jean Reno.





















Jag återkommer snart till filmsnacket.

Jag har hittat nån slags rutin i mitt liv.
Jag ska inte säga att jag gillar den och inte att
det är roligt, men det är ändå en rutin jag
accepterar och kan leva med.
Den senaste tiden har mina dagar sett ut såhär ungefär:
Klockan ringer ca 13:00.
Äter frukost vid datorn och kollar mail, msn:ar
och jobbar med Bäverhyddan Edgar.
Spelar spel en lite stund.
Går och duschar och åker runt 16:30 till jobbet.
Jobbar och kommer hem runt 01:00.
Ser på en film och lägger mig sedan runt 03:30.
Förra veckan såg jag verkligen en film varje natt.
Det var fint. Kommer hem, kokar en kopp te, äter
en skål med fil och ser en film.
Kan inte ens minnas alla jag såg förra veckan,
men några av dem var Mad Max 2




























Djungelboken



















I sanningens spår

























The world is not enough



























Seven






























När jag såg Seven fick jag sedan lust att se
Leon































Och när jag såg Leon fick jag lust att se
Det stora blå. Då blev det dock helg och jag åkte
till Uddevalla. Så jag tänkte återuppta den här fina
kedjereaktionen ikväll.

Film är fint och jag har börjat skriva på en filmlista
med film jag ska skaffa när ekonomin börjar bli lite
stadigare. Nog för att en skivsamling är schysst,
men det är inte allt. Finns mycket film jag skulle
vilja ha.

Och ja. På tal om ekonomi kan jag berätta att kulorna
har börjat rulla igen, och jag satsar verkligen stenhårt
på jobb den här månaden. Tanken är att försöka få
till en lön på en 13.000 eller nåt i Oktober.
Och senare i veckan kommer det en liten lön.
Nu ska vi se om våra löneförhöjningskrav verkligen
gått igenom. Ska bli intressant.

För att återgå till den här nya rutinen då...
Det är ju inte så jättekul som sagt men jag
har liksom börjat gilla läget. Försöker se
det stora och fina i de små sakerna helt enkelt.
På jobbet dricker jag kaffe (ojoj... nya höjder),
spolar film (nu är ju inte det så kul, men något som
måste göras. I fredags höll jag på att kollapsa efter
veckans alla filmspolningar. Men nu är det gjort i
vilket fall, och det borde vara lugnt för en stund fram
över), skriver "to do list" till chefen eftersom biografen
Park på många sätt är lite halvfallfärdigt sådär.
Ja, jobbet funkar liksom. Jag trär film, kör film,
poppar popcorn, sopar popcorn, äter veg. pizza,
veg. pasta och annat, sätter upp
"Om du trycker på knappen
sprängs hela stan"- klistermärken på lampknappar
i restaurangköket (Ja Matilda, kan du tänka
dig att jag fortfarande har ett gäng kvar!).
Sen har jag en ny hobby varje natt när jag kör hem
också. Man försöker liksom pricka in grönt ljus
vid de två trafikljusen man måste passera på vägen
hem. Det bästa är att jag numera lyckas runt 80%
av gångerna. Vid det första trafikljuset kör jag alltid
i 50 och växlar inte ner. Iskallt fram mot trafikljusen,
och de slår alltid om till grönt när man är vid nästan
samma punk. Sen slår de om till gult precis när man
åker ur korsningen. Vid det andra trafikljuset
motorbromsar man sig långsamt ner och när man är
runt 5 meter från stopplinjen och växlat
sig ner till 2an, då slår ljuset om till grönt.
Ni hör... det här är stora grejer för mig numera.

Sen måste man ju också hålla sig vaken på vägen
hem för att inte somna. Det är ibland inte så lätt,
framför allt inte när man har Ivans skåpbil
(vilket är ganska ofta nu för tiden) där det
inte finns någon fungerande stereo. Gosh... ni
skulle bara höra mina monologer.
Sen måste man ju såklart akta sig för att köra
på alla djur som är ute och springer.
För några nätter sedan höll jag på att köra
på en stor fet älg. Det var rätt nära faktiskt.
Jag kom körande och var nästan hemma när
jag ser en stor älg på väg över vägen.
Jag saktar in och är en bra bit ifrån den,
men vet av erfarenhet att djur som älgar ,
rådjur och andra djur sällan är ensamma.
Saktar därför in ytterligare istället för att
gasa (älgen var liksom över vägen nu).
DÅ kliver nästa älg ut i vägen.
Så hade jag inte saktat in där utan bara kört
hade jag fan smällt alltså.

Där har ni väl lite av någon slags rapport
från min vardag.

Och i helgen var det premiär för Bäverhyddan
Edgar i Uddevalla. Jag tänker inte skriva så mycket
om det här, men en liten rapport kan ni allt få.

Det var över lag jävligt lyckat. Det började
helt grymt. Solen stekte och det var riktigt varmt.
Folk kom och lyssnade. Det satt folk utspridda på
marken i parken, och det såg riktigt lovande ut.
Sedan kom en jävla regnskur från ingenstans
vilket resulterade i att Alla försvann.
Sedan kom solen tillbaka, och sakta sakta
kom folk tillbaka... men vi tappade tyvärr ganska
mycket folk när regnet kom. Sedan kom
ytterligare några skurar under dagen, och om
folk försvann på 5 min så tog det 60 min innan
de var tillbaka igen om man säger så.
Men vi hade trevligt. Sålde lite kakor, bullar,
saft och kaffe, och jag gjorde en massa värdelösa
bandpresentationer. Jag tror iofs att jag till slut
börjat komma på knepet för att lyckas få till
iaf någorlunda presentationer. Om man inte vet
tillräckligt mycket om artisten, eller har tillräckligt
mycket bra att säga om dem, får man helt enkelt
snacka om något totalt annat. Så ja, det funkade väl
över lag.
Men ja. Saker flöt på jävligt bra organisatoriskt sett.
Sen tror jag att de som nu var där var nöjda och tyckte
det var bra. Artisterna verkade också nöjda, men
jag förstår att de tyckte det var tråkigt att det kom
så lite folk.
En riktigt rolig grej var dock alla alkisar, som var den
trognaste publiken. De flesta av dem satt längst bak
och verkade inte lyssna alls, men några stod verkligen
och lyssnade aktivt, för att inte tala om hur mycket de
snackade med både oss, teknikerna och artisterna.
Men de var alla väldigt glada... och det var rent ut sagt
fint att se dem bli glada av det vi gjorde. Det känns ju
som om de uppskattar det väldigt mycket ändå.
När Roger Karlsson spelade stod det två stycken
framme vid scenen och en av dem stod och snackade
som fan:
"Alltså, det är så jääävllla bra alltså. Hör ni? Det är ju så vackert! Åhhh"
(och jag menar, han störde ju ingen.
Han pratade inte så högt eller så,
men plötsligt säger en av de andra alkisarna
som försöker lyssna)
"Men håll tyst nu och lyssna istället!"
Så jävla skönt!

På kvällen hamnade iaf jag och Oskar på en lägenhetsfest
på Tureborg (ett ställe i Uddevalla).
På festen var både min syster Maja och Tove,
så vi gick dit en stund trots att vi var jävligt trötta.
Det var verkligen en ungdomsfest.
Bara en massa 16- åringar. Och det var helt sjukt
högljutt och grannarna grät och bad dem sänka musiken
och stänga lägenhetsdörren. Och jag kände igen
mig så jävla väl. Och jag kände mig så gammal.
Så jag fick nåt litet anfall där av åldersnojja
och typ "jag känner mig gammal men jag minns
ändå alla de här tokiga festerna, och jag undrar vart
alla tog vägen. Och alla våra gamla polare som en
gång bodde här har flyttat". Jag har varit på rätt
många fester i Tureborg i mina dagar...
Men ja... ganska kul var det ändå.

Nej, men vafan.
Jag tänker inte blogga mer om helgen nu.
Jag träffade Tove och sådär, och det var trevligt.
Jag snackade tydligen konstant i två timmar
hemma hos Tove efter festen i lördags.
Var tydligen allmänt jävla elak mot henne och hennes
vänner som var med (det var otroligt roligt).
Sedan sov vi 5 pers i hennes rum och det var satans
jävla varmt och ingen luft fanns det.
Och jag blev utskälld av Toves syster
för att jag väckt henne med mitt tjat på natten och då
var jag tydligen elak mot henne också
(det var också otroligt roligt).
Sedan åkte jag hem. Sov som en stock på tåget.
Sov över 12 timmar den natten.

Så ja. Mitt liv rullar sakta på i ett inte allt för roligt,
men i ett ändå fungerade tempo.
I helgen ska jag till Göteborg och skaffa
Johan Lindbloms nya diktbok
"Vävnader" och Jerker Sagfors bok
"Grön, grön" (som jag väntat på i flera år).
Sen ska jag på Emanuels singelrelease
på Underjorden (som jag saknat så det värkt
i mig ibland). Sen ska jag supa med Emma som
är i stan. Det ska bli fint.

Helgen efter det ska jag jobba som en gnu.

Helgen efter det blir det Gbg och teater med
mamma och syskon, samt bokmässan.

Så ja. Det funkar.
Samtidigt känner jag att jag inte alls är nöjd med
det här. Jag befinner mig i ett månadsstort glapp
(vilket jag visste redan innan att jag skulle komma att göra).
Kan det inte bli oktober då jag får flytta till Göteborg
och kan sitta på caféer och skriva poesi på riktigt igen?
Ni anar nämligen inte hur mycket dikter jag har
på gång. Hur mycket bitar jag har skrivit och
hur mycket dikter som är ofärdiga.
Har så mycket jag börjat skriva på och om.
Men just nu klarar jag inte av att avsluta någonting av
det där.

Det beror helt enkelt på hur jag lever just nu.
Vill ut ur den här vågdalen där jag samtidigt kämpar
för att stanna kvar. Får väl säga som Johansson:
"Jag bara biter ihop"

10:e september

Det är så många gånger jag bloggar
om saker som egentligen är totalt
meningslösa och ointressanta.
Jag bloggar alldeles för lite om viktiga
saker som bensinutsläpp, varumärkena
Willys och Eldorado, vikten av att hugga
ved, ovisheten om framtiden samt lyckan
i bra musik.

Idag ska jag blogga om dagen
10:e september (jag berättar detta och ni
tänker "nu har karln överträffat sig själv!
Här kommer det mest meningslösa
blogginlägg hitills!" Right?)

För er möjligen, men inte för mig.
10:e september är en stark dag,
och det är alltid en sån dag då
minnen bränns.

Som några av er kanske vet har min
dagbok på helgon följt mig i mer än 4 år nu.
Det är i klartext över 600 sidor i ett word-dokument
med storlek 12. Jag har skrivit en bok liksom.

Jag ska hur som helst ge er inläggen jag skrivit
den 10:e september sedan några år tillbaka på
helgon.net. Ska även ge er den dikt jag skrev för
ett år sedan. En dikt som faktiskt fick bli en av
de utvalda jag läste i Karlstad i våras.

Här har ni ett datum:

Dagens kort!
Daterat: Onsdagen den 10:e september 2003 kl 12:17

"FÖRSTÅELSE
jag tror jag fick det igår också...
Hmm...
Nått jag kanske borde fundera mer över...
att bli mer förstårnde...

Hur kommer det sig att det är såhär?
jag vet fan ingenting längre!
Hon tror att jag hatar henne.... vilket jag inte gör.
jag är totalt väck...
Först tror jag att jag är kvinna... hmm... eller inte.
Sen tror jag att jag är männsiakns felande länk...
vilket nog stämmer!
Men vad ska jag göra nu? Hon säger ingenting...
jag vet inte vad hon menar eller vad hon vill...
vilket hon säger att hon inte heller gör..
Lite smått förvirrande.
Nu vet hon iaf bättre hur det ligger till...
frågan är om jag vet det!?
det får jag kanske inte veta...

”NÄR DU NÅTT BOTTEN, KOM IHÅG MIG DÅ!”

Jag känner att jag behöver göra nått riktigt drastiskt...
bara nått galet och farligt, som att...
klättra upp i världens högsta mast och hänga
mig i knävecken och sjunga blinka lilla stjärna...
men jag har ingen särskillt hög mast inom räckhåll...
så jag får nog hitta en liten... eller göra nått annat.
jag borde gå till enerhogen eller till skogen vid krokstjärn...
min kära skog... Det känns dsom om du är en av de
få som förstår mig för tillfället... Det är tur jag har dig!"

2003. Hur gammal var jag då liksom?
16 måste jag ha varit. Det var kaos. Första året på
Gymnasiet och ja. Ni ser ju själva hur
"ungdomskär-desperat-brist på självidentitet-
skrivet utan eftertanke- och rent ut sagt kaosartad"
texten är. Personen texten handlar om är inte
samma person som det skrivs om i nästa inlägg.

-Något inlägg 10:e 2004 finns inte dokumenterat-

-2005 börjar det bli intressant däremot.
Inget inlägg från den 10:e, men 11:däremot-

Possitivt?
Daterat: Söndagen den 11:e september 2005 kl 13:58

"Kommer detta att bli ett possitivt inlägg?
Jo, jag tror faktiskt det.
Det är ovanligt ändå.

Ja, efter en sån helg, var börjar man?

Jag tror att jag är ganska lycklig,
med tanke på omständigheterna (årstider osv).
Fattar inte. När var det sist jag kände såna här känslor?
Ojoj, det var mycket länge sen.
Herrejävlar, det är varmt i min mage.
Jag är förvirrad. Detta trodde jag INTE för en vecka sen.
Höhö. Den där festen, jotack. Jag ska minsann inte gnälla.
Ojoj, jag tror minsann vi chockade en del folk.
Hehe, hörde ju en del förvirrade mungipor... som log.

Haha, vet fan inte vad jag ska skriva.
Jag är svintrött, bakis och skabbig som ett drägg
(eller inte, men det känns typ så). Men ändå.
Haha, spela roll. Vem bryr sig? Ingen annan hemma ens.
Spela dataspel, och leka med fyllebilder.
Haha, tack för i helgen. Jag har iaf haft trevligt.

Och oj. Vackert med Demonstration i lördags också.

Kan en fest utvecklas på ett bättre sätt?
Kan en fest dö på ett mer plötsligt sätt?

Kanske borde börja acceptera allt.
Kanske har jag redan börjat göra det?
Kanske, för nu vet jag mer.
Kanske är du förändrad?

Jag försökte få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar

Det där var nog förra veckan.

Och jag somnade den natten i tron
om att allt var en del
i en kärlekshistoria

Igår kväll.

Är det så? En del i en kärlekshistora?
Är det inte det, så vill jag veta det nu.
En gång för alla.
Men just nu, vågar jag inte ens tro att det är det

Fasen.
Det här blev oseriöst.
Hur många fattar?
Well. Iaf.

Kanske är jag nästan lycklig nu?
Saknar dig.


Nu lär folk prata. Haha, let them talk.


Du förvånade mig.

Trodde aldrig du lagt de där orden
jag skrev för länge sedan på minnet. Jag är rörd.
(Som grädde ungefär)

WIIII! Jag kan nog nästan flyga,
om det inte vore för bakfyllan då.

Je, vill du ta ner mig på jorden igen,
så får du gärna göra det nu, innan jag flyger för högt.
Men, om du fortfarande känner som igår,
så låt mig gärna flyga här uppe.
För det känns jävligt varmt och skönt i magen. Eller nåt.

Och oj. Du läser nog inte ens det här.
Haha, och de andra fattar inte.
Tim då.
Men annars.

Fy fan.
Det här trodde jag aldrig skulle hända.
Vet du att du är delen i min bild?"

-Notera klockslaget 13:58 då detta skrevs.
Samma kväll klockan 22:50 fortsätter det-

Hur fan kunde jag?
Daterat: Söndagen den 11:e september 2005 kl 22:50

"Hur fan kunde jag tro något?
Va? Och PANG!
Så slår man i marken igen.
Den KALLA HÅRDA MARKEN! Och PLASK!

Nu ligger jag här och gör allt för att
hålla huvudet ovanför vattenytan. Och fy fan.
Jag undrar om jag inte kommer börja simma neråt.
Bara för att se, om det finns mer värme på en annan planet.

Åt helvete.

Jag tror inte att jag ågonsin ramlat snabbare från en blå himmel.

Hopp?
Vem fan uppfann det jävla ordet?

Kommer jag någonsin hoppas på något igen?

Hur kunde jag låta mig själv flyga på en blå himmel?
En hel kväll, och en hel dag.
Sen föll jag likt en sten.

Känner för att bränna alla ord.
Hur kunde jag låta mig själv skriva vackra ord?

Jag ska falla mot en svart botten med svart bakgrund.

Försök aldrig att dra upp mig igen.
(Ingen av er har för övrigt ett tillräckligt långt rep).

Dagarna med tågen

Fy FAN vad jag vill bort från allt.
Och bort från dig.

Aldrig trodde jag.
Att marken kunde vara så hård.

Och aldrig trodde jag.
Att jag skulle låta mig själv lita så på någon,
eller är det hoppet jag litat på?

Nu ler ni inte längre


Inte jag heller.
Det har jag gjort idag.
Men nu får det vara slut på leenden

JAG VILL SUPA MIG MEDVETSLÖS






”Och jag somna den natten i tron
om att allt var en del
i en kärlekshistora

Men det visa sig dagen där på
att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria”





Fy fan vad jag hatar den här snuskiga jävla världen
Och fy fan vad jag hatar det snuskiga jävla ordet H-O-P-P


Aldrig trodde jag att man kunde slå i marken så hårt.
Fy fan.
Aldrig trodde jag att jag kunde slå mig så hårt.

HOPP.

Det kommer dröja LÄNGE innan jag använder det ordet igen.
Ordet i sin verkliga mening.


Jag vill bränna alla ord."

Snacka om kaos liksom...


-2006 finns inget inlägg från den 10:e heller.
Återigen skrevs det dock den 11:e... om den 10:e.
Dikten om den 10:e ett år tidigare-

10:e september
Daterat: Måndagen den 11:e september 2006 kl 22:30

"10:e september
här är ärren
Skär i sommarsolens solnedgång
ut skulpturerna av människor
Och här är spåren
bevisen vi aldrig glömmer
sårbarhet

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag har smakat nattens nyanser
här är skuggan
jag kan röra den idag
Den bär allt
det jag själv
släppt för vinden

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

10:e september
allt är spår och ärr och minnen
idag är det historia
för ett år sen var vi andra människor

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag minns vartenda hjärtslag
det var den tionde september
vi var hjältar och hjältinnor
vi bar mer än bara biroller

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Det var dag
det blev kväll
sen blev det natt

Vi bytte skepnad liksom sländorna
för en dag så var vi hjältar
Vi blev de farligaste soldater
vi var det hårdaste på jorden

Vi var änglar vi var älvor
för en dag en kväll en natt
Vi svävade och andades
det var allting vi behövde

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Men alla nätter blir till dagar
och man tvingas vakna upp
man tvingas vakna upp
och man lär av sina misstag

Den tionde september
och det har gått ett år av dagar
Men tiotusen nätter
tiotusen nätter
tiotusen nätter

/Gloggs"

Det är väl bara så att det finns datum på
ett år som lägger sig på minnet.
Det här är en sån dag.
För två år sedan idag var jag i Göteborg och
demonstrerade mot Sveriges flycktingpolitik.
Solen sken och jag låg på gräset i Bältesspännarparken
efter demonstrationen. Senare på kvällen åkte
vi till Strömstad på fest hos Tim och co i deras
sjukt fint belägna lägenhet i Strömstads industriområde.
Ja... sen gick det som det gick.

Konstigt ändå hur man släpper saker och glömmer
saker. Bilder och minnen bleknar sakta med åren,
och om man jämför hur jag idag reagerar på
just den här dagen jämfört med förra året
har mycket förändrats. Idag upptäckte jag
att det var den 10:e av en ren händelse.
Jag skriver väl mest det här för att ha något
att titta tillbaka på om ett år.
Hur man förändras alltså...

Som sagt

"10:e september
allt är spår och ärr och minnen
idag är det historia
för ett år sen var vi andra människor"

Det här blogginlägget överträffade nog faktiskt alla
tidigare i total meningslöshet och tråkighet.
Ja, jävlar.

Men det blev ju en fin dikt av skräphändelserna
iaf. Man får väl offra sig för konsten antar jag...