Vintertid

Ni har väl ställt om era klockor?

Många var de förvirrade figurerna under

svarta paraplyn i söndags.

Till och med Patrik hade missat att ställa om klockan,

och hade ni mött min kollega hade ni förstått att denna

lilla men ändå ganska stora förändring i dygnet kan skapa

stor förvirring även på medvetna människor,

som vanligtvis har bra kontroll på läget.

Jag blev mest förbannad på mig själv för att jag missat det.

Efter några hårda dagar i Göteborg med arbete, spelningar,

skador och öl hade jag inte haft något emot att sova en timme

extra innan den 11½ timme långa arbetsdagen tog sin början.

Nu är det tisdag och jag har jobbat 11½ h i två dagar i sträck.

Igår var jag inte hemma fören kvart i ett, och eftersom

klockan i skrivande stund är 09:45 och jag återigen är på

jobbet kan man räkna ut med lille tummen att jag sovit för

lite inatt. Jag hatar att sova för lite. Och jag hatar att gå upp

tidigt på morgonen. Jag fungerar inte då.

Det är höstlov och vi kör därför film för fritidsbarn på morgonen

idag. Eftersom ingen annan kunde och jag behöver stålarna

tog jag på mig den här körningen.

Klockan kvart över nio var jag alltså tillbaka på Park bio,

och en halvtimme senare var det 80 barn i kö ut till dörren.

Alla skulle ha biljetter och ungefär hälften skulle ha popcorn.

Lillasystern dök upp i hopen av barn också.

Så ja. Jag sitter här och väntar på att få städa upp i sallongen

efter barnen. YeahYeahYeah.

Idag slutar jag dock redan vid 15:00 och åker då hem, för att

sedan ta bussen tillbaka till stan och sedan tåget till Ljungskile.

Göterborg imorgon. Möte på Pustervik och på kvällen

invigning av Planeta- festivalen. Kanske några öl efter det??

Torsdag blir det troligen fet hemgång eftersom det kommer

en moster och lite kusiner. Resten av veckan ska ägnas åt

rollspelets vackra konst. Så är iaf planen.

Blir nog fint.

Fan vet om jag inte slår mitt personliga rekord i antal jobbade

timmar den här månaden alltså. Vore fett.

Borde försöka ta mig upp i nivån Patrik låg på i augusti.

Han jobbade då 200 timmar och var ledig totalt 3 dagar under

månaden. Betänk att karn dessutom jobbar på annat jobb

utöver bion. Kära nån. Jag försöker ta mer och mer

timmar, men det brukar landa runt 150.

Ännu inget beslut fattat om hur jag ska göra med flytt/stanna.

Jag har kommit på att jag har för mycket andra småsaker

som jag måste ta tag i och lösa innan jag klara av att fatta ett så

stort beslut som avgör om jag ska flytta eller inte.

I nuläget har jag varken tid eller ork att styra upp en flytt och

börja jaga jobb. Måste rensa undan en del annat först;

typ stapla klart veden, hitta en lösning på Bäverhyddan Edgars

framtid, göra klart intervjun åt kommunen, skriva insändaren

till Strömstadtidningens Fria ord osvosv.

Skriver en jävla massa poesi för tillfället.

Det är lite coolt. Jag känner att jag genomgår någon slags

förändring i mitt skrivande. Jag kan känna hur jag tar

det till en ny nivå och "utvecklar det".

Jag suddar och ändrar och reflekterar över varje

rad i dikterna mer än jag någonsin har gjort,

och resultaten är blandade. Det är spretigt och ojämt,

och det känns verkligen som texter i ett övergångsstadium.

En del är bra och en del har jag ingen uppfattning om.

Det är som sagt jävligt spretigt. Det är texter om krig,

resor, poeter, platser och även texter om karaktärer

jag skrev om för flera år sedan. Det ska bli kul att se vart

det här slutar, för just nu känns det som om mitt skrivande

befinner sig mellan två olika nivåer. Kanske är det inte

ens på väg till en högre nivå. Det var flera år sedan

sist jag var medveten om att mitt skrivande förändrades.

Det har så klart förändrats sedan dess, men det har

gått mer långsamt och obemärkt förbi.

Mitt skrivande genomgår växtverk just, och jag är

nog den som är mest intresserad av att se vart

detta ska sluta. Lägger troligen upp en del texter

inom en snar framtid, men just nu säger jag som poeten

i Big Fish: "Never show a work in progress"

Sent en torsdagkväll

Har (iofs med tillåtelse) lånat Matildas dator.
Sitter i hennes lägenhet och lyssnar på
Roger Karlsson. Min nya idol.
"Ett stenkast härifrån
bor en man som bär en tistel i sitt bröst"
"Skjuter mer pistoler
med galenskap och vatten i"
Ja, jag blir helt varm, rörd, gråtfärig och lycklig av hans musik.
Matilda är inte här, men jag har fått "låna" hennes lägenhet.
Det är fint. Tack Matilda.
När jag nu ändå är igång och pratar om saken, måste jag erkänna
en sak. Har precis gått igenom lite bilder här.
(Jag vet... låter ju fruktansvärt! Döda mig inte, Matilda...
men känner du att du måste hämnas på något sätt, så förstår
jag det helt och hållet). Har BARA tittat på bilder där rubriken
avslöjade att jag skulle vara med, så det är egentligen bara de
bilder vi tittade här i går natt som jag tittat på igen).
Inte nog med det... jag har också mailat iväg några av bilderna
till mig själv. Så... nu har jag erkänt det. Måste säga att jag har
lite dåligt samvete för det här, men du satt ju och tryckte på
så mycket sjuka bilder av mig som jag bara kände att jag var
tvungen att ha. Och ja, som sagt; om du känner att du måste
hämnas på mig på något sätt för det här, så är det bara att
köra på!

Jag är i Göteborg när jag skriver det här, om det var någon
som inte förstod det. Åkte till Ljungskile och Tove i tisdags kväll,
och till Gbg på onsdag morgon. Satt med Monica på Musik i Väst
halva dagen. Krokstrandsfestivalen 2008 tar form, och mer än
så säger jag inte. På kvällen hade Oskar, jag och Matilda planerat
att träffas och dricka öl. Planen var väl att gå ut när Matilda var
klar på jobbet, men istället ringde jag och Oskar runt till folk och
bjöd hem dem till Matildas boning.
Det slutade med att Matilda, Oskar, jag, Miriam, Astrid, Emelie
och Jens var här och drack öl, pratade HIV och Nazistsymaskin,
planerade filmkväll och nyår, lyssnade på musik
och hade allmänt jävla trevligt. Vilken kväll!

Idag har jag hållt en ganska lugn puls.
Var väl inte direkt bakis, men inte heller helt på topp.
Kom till slut ut vid två- tiden, och tog mig en lång och fin
promenad i Slottskogen. Sol, mycket färger, djur, glada barn
och ja... ni fattar. Det var fint. Hälsade på pingvinerna och
sälarna. Tittade på fåglar, hästar och gätter.
Dödade sedan några timmar på Hagabion med mat.
Gick till Pustervik för att se Navid läsa ur sin nya diktsamling.
Träffade Hanna, Monica och pappa. Har nu även hälsat på
Hellen som är konstnärlig ledare på Pustervik. Hon vill ge mig jobb.
Boka för Pustervik i Göteborg. Lite för mycket räkmacka???
Vi ska iaf träffas typ nästa vecka för att snacka mer om saken.
Navids uppläsning var hur som helst sådär. Hans texter är
bättre i form av låttexter med musik till, tycker jag personligen.
Men ja, det var kul att höra.
Navid och Gudarnas spelning senare på kvällen var desto bättre.
Jag har lite svårt för Navid som person, men karln kan det här med
liveframträdanden. Var länge sedan jag såg dem, och jag har saknat
det lite, så det var schysst. En bra spelning.
Gick dock innan det var slut.
Antingen börjar jag bli gammal eller så är det helt enkelt inte
lika kul när alla andra man var där med redan gått...
Kanske kan vara en kombination???

Det har hur som helst varit en fin dag, som inte minst
gett rum för mycket tankar och idéer.
Jag är sjukt splittrad, och det blir bara värre hela tiden.
Stanna i Krokstrand eller flytta ner?
För varje gång jag kommer hit frågar folk än mer intensivt,
och de som jag inte umgås med relativt regelbundet tror att
jag faktiskt bor här på heltid nu. Nej, det gör jag inte.
Jag har Fortfarande inte varit i min lägenhet sen jag fick
den i mitten av augusti.

Jag känner mig omotiverad att söka jobb.
Jag har ingen lust att ta tag i det. Jag har ett jobb nu,
och jag har en relativt schysst lön. Jag har en fast punkt
i mitt liv och jag har ett ingrott rum att komma hem till varje
natt efter jobbet. Jag har en katt och en tv att sitta vid
när jag jobbat på kvällarna. Jag trivs fortfarande bra där jag
är. Å andra sidan gnager det i mig att jag har en lägenhet i
Göteborg som ingen använder och som borde användas
(och som jag ju betalar "en massa" pengar för varje månad.)
Jag skulle kunna säga upp den. Skulle ju kunna skita i Göteborg
helt och hållet. Men det känns synd att släppa den här
grejen. Ni skulle se den här lägenheten! Den gillar mig och jag
gillar den, men vi har liksom kommit lite fel i början eller vad
man ska säga.

Jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska vara helt ärlig,
men jag tror att jag blir mer och mer omotiverad att flytta
allt eftersom tiden går.
Jag känner mig mer och mer som en främling i den här staden.
Många av mina polare bor här nu, men det känns som alla är
så upptagna med sina liv och jobb och studier nu.
Det känns som jag blivit folkskygg. Jag trivs bland Krokstrands
isolerade berg och är rätt nöjd med att få min kontakt med
omvärlden genom jobbet och internet. Jag har i princip tappat
allt sug efter spelningar, och jag saknar mindre och mindre
folk när jag är hemma. Jag sitter nästan här och längtar hem till
tystnaden, mörkret och avsåndet. Tro nu inte att jag är missnöjd
med att vara här. Det är jag inte, och jag har haft väldigt trevligt
under dagarna här, men jag är nog lite fundersam över min
egen känsla; att det ska bli skönt att komma hem till
den värld som krymt till Krokstrand med några svängar till
Strömstad för att jobba.
Känner mig lite som dykaren i Det stora blå.
För varje gång han ger sig ner i mörkret... ner i vattnet...
får han svårare och svårare att hitta en bra anledning att komma
upp igen. Jag känner mig mer och mer som en främling i den
här staden, och jag glider längre och längre ifrån de jag en
gång hängde jävligt tight med, och det känns lite som om
jag (mot min vilja) blir mer och mer omotiverad att åka hit.
Nästa fredag spelar Kapten Röd & Svenska Akademien på
Trägår'n och jag tänker inte gå. Jag intalar mig att det är för
att det är för dyrt (175 kr, så gratis är det ju faktiskt inte),
men jag tror att jag i grund och botten är helt omotiverad.
För ett år sedan hade jag inte bangat en sån här spelning för
mycket om man säger så.

Ähh, vafan. Jävlar vad jag gnäller ikväll.

Jag ska sova nu. Ska hjälpa Johan Lindblom
med Göteborgs poesifestival imorgon och på lördag.
Schysst med festivaljobb man får betalt för.
Blir nog bra. Hoppas det är mycket bra man kommer få
se bara. Poesi är fint. (Ny dikt - Aska - finns under Poesi
på webbsidan). Har en massa poesi i skallen som väntar
på koncentration och tystnad runt omkring så att det
är fritt fram för alla orden att hoppa ner på papperet.
Ska troligen fika med Amanda imorgon
förmiddag också, och på natten blir det Ljungskile. Vi får väl se
hur det slutar, men det blir nog bra. Åker nog hem på
lördag natt. Tänkte jobba på söndag.
Tillbaka i Göteborg på onsdag nästa vecka - inbjuden till
invigningen av Planetafestivalen. Hej och hå.


Ähh... vafan. Sov gott för fan.

Ett tag sen

Enligt Magnus Uggla måste man blogga uppåt
4 gånger per dag för att en blogg ska utvecklas
och fungera. 4 inlägg per dag lever inte riktigt min
blogg upp till (eller är det jag kanske?).

4 inlägg per dag blir 28 inlägg i veckan.
Det blir ju 1460 inlägg på ett år. 1464 om det är
skottår. Jag menar. Vad skriver man om?
Hur intressant är dagens tredje inlägg?

Men ja. Jag hoppas på att börja blogga lite mer fram över.
Känns som det är fler än jag som legat lågt med bloggandet
sista tiden. Marie har varit internetlös och har därför inte
skrivit (hon skriver ju iofs mest om alla fyllor, och spyor som
följer på fyllorna... och så om Lilla killen på jobbet...
men det är ändå en trevlig blogg).
Björn har skrivit väldigt lite sista månaderna, och även
om han slängde upp ett inlägg för några dagar sedan
så står det rätt still i bloggen "Prins Börje".
Rosalies blogg verkar relativt död,
precis som Ambjörns (han skriver ju iofs bara om datorer i vilket fall).
Hanna och hennes blogg "Lime on Kvarnbacken" verkar
ha tagit en paus med start den där bakissöndagen
hon skrev om för några veckor sedan.
Matilda har visserligen fått fart på sin blogg, men eftersom hon
lagt in en ful bild på 10:ans spårvagn så vägrar jag läsa den.
Emma skriver ganska mycket, precis som Linnea Haglund -
och det är ju kul! Men ja. Det känns som om mina vänner är inne
i en bloggsvacka. Antar att sånt där går i vågor (precis som vågor).
Om bloggar för närvarande är en vågdal så är däremot Facebook
en jävla vågtopp.

I alla fall. Jag har en massa att skriva om, men egentligen är det
inte så mycket nytt under solen.

Många undrar vad i helvete det är jag håller på med.
Jag som skulle flytta till det vackra Göteborg redan i
september (som planen var från början).
Oktober är snart slut och här sitter jag fortfarande.
Man kan väl säga att det finns flera förklaringar till mitt
märkliga beteende. Till att börja med trivs jag väl rätt bra här
fortfarande. Hösten är fortfarande ganska ljus och fin,
och inte alls sådär kall och kvävande mörk som gör mig så
skogstokig och deprimerad. Att jag vill bo i en större stad
under hösten och vintern beror ju framför allt på att det är
ljusare där. Sen trivs jag rätt bra med katten och en grinig farsa,
precis som jag trivs som fan med att jobba på kvällarna,
se på film på nätterna och sova länge på dagarna.
Sen håller jag på att göra ett jobb åt Strömstad kommun som
måste bli klart innan jag kan flytta ner.
En annan anledning till att jag bor kvar är för att jag har jobb här.
Jag har inte bara jobb, jag har fått löneförhöjning
(något som visserligen hände i slutet av augusti, men som
fortfarande värmer ganska fint). Jag tjänar pengar igen, något
som jag inte gjorde alls mellan maj och augusti i år.
Jag gjorde visserligen en massa annat istället (typ strejkade)
och hade jävligt mycket roligare än om jag hade suttit på jobbet,
men nu känns det fint som snus att börja dra in pengar igen.
Så ja. Som planerna går nu kommer jag vara kvar här åtminstone
oktober ut. Så sa jag i september också, och kanske stannar jag
ännu längre. Det som känns lite trisst är ju att jag har en lägenhet
i Göteborg som borde användas. Har redan betalat hyra för den
i 2½ månad utan att ha satt min fot där. Sen är det ju inte så långt
till allt och alla från Göteborg. Alla vänner bor ju där nu,
och det är ändå en hel del schysst spelningar som jag inte går
på för att jag bor kvar i Krokstrand. Och som sagt... sen hänger
det ju på hur jag pallar bo kvar här när mörker kommer krypande
på riktigt.

Jag har ju som vanligt en massa tokplaner som kostar pengar
också. Jag måste verkligen ha mer utrymme till min dator.
Alltså borde jag köpa en större hårddisk. Jag skulle vilja
ha mer minne i min dator. Jag skulle jävligt gärna vilja ha
ett bättre grafikkort så att jag kan spela lite tyngre spel.
Då kläckte jag idén att jag ju faktiskt kan köpa en ny
dator istället. Så för att ha råd med det måste jag ju dra
in stålar.
Det finns planer på resor, som vanligt.
Jag och Matilda har snackat om en ny tågluff till våren.
När jag på Facebook igår såg bilder på de Rumänska bergen
började jag dock fundera.
En parantes då:
Jag vet att jag tjatar mycket om Rumänien, och om att jag vill
åka tillbaka dit, men det var verkligen ett land jag gillade.
Det var ju fan vackert så det gjorde ont.
På jobbet igår flummade jag med mina tankar lite,
och att i vår tågluffa sig ner direkt till Rumänien
(ta några stopp i Prag, Budapest m.m.) där man hänger några
dagar i Brasov, och sedan hyra en bil och under en vecka eller
något bara dra runt helt planlöst genom landet.
Fortfarande är det bara en flummig plan i mitt huvud,
och det största problemet kommer nog bli att få fram stålar.
Men ja, efter en inpulsiv koll har jag fått veta att Marie iaf
är fett på om det skulle bli av. Matilda - hur ställer du dig
till denna idé? Marie, du och jag bland björnar, vargar,
billig öl och berg. Vad tror du?

Jaja. Fan vet om jag kommer ha pengar till det,
men man kan ju få planera och hoppas!

En spännande sak är att jag funderat och funderar
en hel del kring är våran värld och planet just nu.
Det blir liksom lite varje dag, och för varje dag
blir känslan starkare av att jag är fruktansvärt
trött på männskligheten och människan
(självklart inklusive mig själv).
Jag väntar på den dag vi människor utplånar oss
själv och vi försvinner från jordens yta, och det
gör mig lite besviken att jag troligen inte kommer
leva länge nog för att få uppleva det. Det hade varit grymt!
Jag hade njutit så in i helvete av att se människorna
ta död på sig själv.
Jag går här på jobbet (eller vart jag nu råkar befinna mig)
och skapar bilder för min inre syn. Jag ser hur jorden sakta
men säkert återhämtar sig och tar tillbaka allt det där
vi så hänsynslöst tagit ifrån den här planeten.
Jag ser hur utrotningshotade djur hittar balansen igen och
ökar i antal. Hur balans över huvud taget återinförs i naturen-
mellan både djur och växter. Jag ser hur våran förorenade luft
blir ren och stjärnorna blir klarare igen. Jag ser hur våra
vägar slukas av jorden, hur djunglerna åter börjar växa,
hur skogaran och djuren invarderar våra tomma städer.
Jag ser en vacker planet där balans och harmoni råder.
Skillnaden mot dagens är att människan är borta.
Och det låter kanske löjligt, men det är faktiskt så jag
ser det, och rätta mig om jag har fel, men är det inte så det
skulle bli (det här med vägarna, djunglerna m.m.) om vi
faktiskt var borta? Vi har ju för fan bränt våra
chanser för länge sedan. Vi förtjänar inte det här.
Och nu låter jag väl bara som en jävligt bitter snubbe
som upplevt för många bakisdagar och
som inte älskar livet och som kommer att ta livet
av sig när som helst ("Korpens sång" någon?)
Om ni tolkar det så så tolkar ni det fel.
Jag är rätt nöjd med mitt liv, men om människan skulle
slås ut av någon ny sort pest eller något, då skulle jag
verkligen inte bli ledsen. Jag skulle skratta.
Jaja. Jag är en bitterfitta. Men här har jag rätt att vara det.

Hmm. Det finns så mycket som jag borde skriva om.
Så fort man sätter händerna vid tangentbordet börjar
man glömma bort delar av allt man skulle skriva om som
man kom på fem minuter tidigare.

Jag får väl avsluta då, och hoppas på att idéerna kommer
tilbaka. Jag kan ju faktiskt skriva kortare inlägg,
vilket skulle resultera i fler. Kanske inte kommer upp
i Ugglans tempo, men ja. Vem vill vara som honom egentligen?