Detta är alltså inlägg nummer 101.
Bloggen min har nu något att visa upp.
Den har funnits i över ett år, och trots att jag
flera gånger sagt att jag ska fixa en ny
för att jag stör mig på mycket med den här,
har jag nu börjat acceptera dess små brister och
fel och ja. Jag gillar den ändå rätt bra.
(det där var en meningslös parantes).
Jag känner väl mest att jag behöver skriva ett
inlägg som väger upp det där förra inlägget.
Känner att det inte riktigt blev bra.
Fick inte riktigt fram det jag tänkt få fram
men som jag inte riktigt ändå kunde sätta fingret
på vad det egentligen var.
Iaf. Jag är hemma från jobbet och ska snart
ner och se på film. Film är bra.
Tror att jag ska se på Det stora blå
som sedan många år tillbaka är en av mina
klara favoritfilmer. Sedan är ju en av världens
absolut bästa skådespelar med. Jean Reno.
Jag återkommer snart till filmsnacket.
Jag har hittat nån slags rutin i mitt liv.
Jag ska inte säga att jag gillar den och inte att
det är roligt, men det är ändå en rutin jag
accepterar och kan leva med.
Den senaste tiden har mina dagar sett ut såhär ungefär:
Klockan ringer ca 13:00.
Äter frukost vid datorn och kollar mail, msn:ar
och jobbar med Bäverhyddan Edgar.
Spelar spel en lite stund.
Går och duschar och åker runt 16:30 till jobbet.
Jobbar och kommer hem runt 01:00.
Ser på en film och lägger mig sedan runt 03:30.
Förra veckan såg jag verkligen en film varje natt.
Det var fint. Kommer hem, kokar en kopp te, äter
en skål med fil och ser en film.
Kan inte ens minnas alla jag såg förra veckan,
men några av dem var Mad Max 2
Djungelboken
I sanningens spår
The world is not enough
Seven
När jag såg Seven fick jag sedan lust att se
Leon
Och när jag såg Leon fick jag lust att se
Det stora blå. Då blev det dock helg och jag åkte
till Uddevalla. Så jag tänkte återuppta den här fina
kedjereaktionen ikväll.
Film är fint och jag har börjat skriva på en filmlista
med film jag ska skaffa när ekonomin börjar bli lite
stadigare. Nog för att en skivsamling är schysst,
men det är inte allt. Finns mycket film jag skulle
vilja ha.
Och ja. På tal om ekonomi kan jag berätta att kulorna
har börjat rulla igen, och jag satsar verkligen stenhårt
på jobb den här månaden. Tanken är att försöka få
till en lön på en 13.000 eller nåt i Oktober.
Och senare i veckan kommer det en liten lön.
Nu ska vi se om våra löneförhöjningskrav verkligen
gått igenom. Ska bli intressant.
För att återgå till den här nya rutinen då...
Det är ju inte så jättekul som sagt men jag
har liksom börjat gilla läget. Försöker se
det stora och fina i de små sakerna helt enkelt.
På jobbet dricker jag kaffe (ojoj... nya höjder),
spolar film (nu är ju inte det så kul, men något som
måste göras. I fredags höll jag på att kollapsa efter
veckans alla filmspolningar. Men nu är det gjort i
vilket fall, och det borde vara lugnt för en stund fram
över), skriver "to do list" till chefen eftersom biografen
Park på många sätt är lite halvfallfärdigt sådär.
Ja, jobbet funkar liksom. Jag trär film, kör film,
poppar popcorn, sopar popcorn, äter veg. pizza,
veg. pasta och annat, sätter upp
"Om du trycker på knappen
sprängs hela stan"- klistermärken på lampknappar
i restaurangköket (Ja Matilda, kan du tänka
dig att jag fortfarande har ett gäng kvar!).
Sen har jag en ny hobby varje natt när jag kör hem
också. Man försöker liksom pricka in grönt ljus
vid de två trafikljusen man måste passera på vägen
hem. Det bästa är att jag numera lyckas runt 80%
av gångerna. Vid det första trafikljuset kör jag alltid
i 50 och växlar inte ner. Iskallt fram mot trafikljusen,
och de slår alltid om till grönt när man är vid nästan
samma punk. Sen slår de om till gult precis när man
åker ur korsningen. Vid det andra trafikljuset
motorbromsar man sig långsamt ner och när man är
runt 5 meter från stopplinjen och växlat
sig ner till 2an, då slår ljuset om till grönt.
Ni hör... det här är stora grejer för mig numera.
Sen måste man ju också hålla sig vaken på vägen
hem för att inte somna. Det är ibland inte så lätt,
framför allt inte när man har Ivans skåpbil
(vilket är ganska ofta nu för tiden) där det
inte finns någon fungerande stereo. Gosh... ni
skulle bara höra mina monologer.
Sen måste man ju såklart akta sig för att köra
på alla djur som är ute och springer.
För några nätter sedan höll jag på att köra
på en stor fet älg. Det var rätt nära faktiskt.
Jag kom körande och var nästan hemma när
jag ser en stor älg på väg över vägen.
Jag saktar in och är en bra bit ifrån den,
men vet av erfarenhet att djur som älgar ,
rådjur och andra djur sällan är ensamma.
Saktar därför in ytterligare istället för att
gasa (älgen var liksom över vägen nu).
DÅ kliver nästa älg ut i vägen.
Så hade jag inte saktat in där utan bara kört
hade jag fan smällt alltså.
Där har ni väl lite av någon slags rapport
från min vardag.
Och i helgen var det premiär för Bäverhyddan
Edgar i Uddevalla. Jag tänker inte skriva så mycket
om det här, men en liten rapport kan ni allt få.
Det var över lag jävligt lyckat. Det började
helt grymt. Solen stekte och det var riktigt varmt.
Folk kom och lyssnade. Det satt folk utspridda på
marken i parken, och det såg riktigt lovande ut.
Sedan kom en jävla regnskur från ingenstans
vilket resulterade i att Alla försvann.
Sedan kom solen tillbaka, och sakta sakta
kom folk tillbaka... men vi tappade tyvärr ganska
mycket folk när regnet kom. Sedan kom
ytterligare några skurar under dagen, och om
folk försvann på 5 min så tog det 60 min innan
de var tillbaka igen om man säger så.
Men vi hade trevligt. Sålde lite kakor, bullar,
saft och kaffe, och jag gjorde en massa värdelösa
bandpresentationer. Jag tror iofs att jag till slut
börjat komma på knepet för att lyckas få till
iaf någorlunda presentationer. Om man inte vet
tillräckligt mycket om artisten, eller har tillräckligt
mycket bra att säga om dem, får man helt enkelt
snacka om något totalt annat. Så ja, det funkade väl
över lag.
Men ja. Saker flöt på jävligt bra organisatoriskt sett.
Sen tror jag att de som nu var där var nöjda och tyckte
det var bra. Artisterna verkade också nöjda, men
jag förstår att de tyckte det var tråkigt att det kom
så lite folk.
En riktigt rolig grej var dock alla alkisar, som var den
trognaste publiken. De flesta av dem satt längst bak
och verkade inte lyssna alls, men några stod verkligen
och lyssnade aktivt, för att inte tala om hur mycket de
snackade med både oss, teknikerna och artisterna.
Men de var alla väldigt glada... och det var rent ut sagt
fint att se dem bli glada av det vi gjorde. Det känns ju
som om de uppskattar det väldigt mycket ändå.
När Roger Karlsson spelade stod det två stycken
framme vid scenen och en av dem stod och snackade
som fan:
"Alltså, det är så jääävllla bra alltså. Hör ni? Det är ju så vackert! Åhhh"
(och jag menar, han störde ju ingen.
Han pratade inte så högt eller så,
men plötsligt säger en av de andra alkisarna
som försöker lyssna)
"Men håll tyst nu och lyssna istället!"
Så jävla skönt!
På kvällen hamnade iaf jag och Oskar på en lägenhetsfest
på Tureborg (ett ställe i Uddevalla).
På festen var både min syster Maja och Tove,
så vi gick dit en stund trots att vi var jävligt trötta.
Det var verkligen en ungdomsfest.
Bara en massa 16- åringar. Och det var helt sjukt
högljutt och grannarna grät och bad dem sänka musiken
och stänga lägenhetsdörren. Och jag kände igen
mig så jävla väl. Och jag kände mig så gammal.
Så jag fick nåt litet anfall där av åldersnojja
och typ "jag känner mig gammal men jag minns
ändå alla de här tokiga festerna, och jag undrar vart
alla tog vägen. Och alla våra gamla polare som en
gång bodde här har flyttat". Jag har varit på rätt
många fester i Tureborg i mina dagar...
Men ja... ganska kul var det ändå.
Nej, men vafan.
Jag tänker inte blogga mer om helgen nu.
Jag träffade Tove och sådär, och det var trevligt.
Jag snackade tydligen konstant i två timmar
hemma hos Tove efter festen i lördags.
Var tydligen allmänt jävla elak mot henne och hennes
vänner som var med (det var otroligt roligt).
Sedan sov vi 5 pers i hennes rum och det var satans
jävla varmt och ingen luft fanns det.
Och jag blev utskälld av Toves syster
för att jag väckt henne med mitt tjat på natten och då
var jag tydligen elak mot henne också
(det var också otroligt roligt).
Sedan åkte jag hem. Sov som en stock på tåget.
Sov över 12 timmar den natten.
Så ja. Mitt liv rullar sakta på i ett inte allt för roligt,
men i ett ändå fungerade tempo.
I helgen ska jag till Göteborg och skaffa
Johan Lindbloms nya diktbok
"Vävnader" och Jerker Sagfors bok
"Grön, grön" (som jag väntat på i flera år).
Sen ska jag på Emanuels singelrelease
på Underjorden (som jag saknat så det värkt
i mig ibland). Sen ska jag supa med Emma som
är i stan. Det ska bli fint.
Helgen efter det ska jag jobba som en gnu.
Helgen efter det blir det Gbg och teater med
mamma och syskon, samt bokmässan.
Så ja. Det funkar.
Samtidigt känner jag att jag inte alls är nöjd med
det här. Jag befinner mig i ett månadsstort glapp
(vilket jag visste redan innan att jag skulle komma att göra).
Kan det inte bli oktober då jag får flytta till Göteborg
och kan sitta på caféer och skriva poesi på riktigt igen?
Ni anar nämligen inte hur mycket dikter jag har
på gång. Hur mycket bitar jag har skrivit och
hur mycket dikter som är ofärdiga.
Har så mycket jag börjat skriva på och om.
Men just nu klarar jag inte av att avsluta någonting av
det där.
Det beror helt enkelt på hur jag lever just nu.
Vill ut ur den här vågdalen där jag samtidigt kämpar
för att stanna kvar. Får väl säga som Johansson:
"Jag bara biter ihop"
