Flytt

Jag flyttar till en något ljusare plats.
Denna sida ligger kvar tills vidare, men vänta er inga uppdateringar.

www.krokstrand.se/gloggs/wordpress/

(enkel adress, bara att lägga på minnet)...

Maj månad

Jag hade nästa glömt webbadressen till den här platsen.
Lite dåligt med tanke på att jag är den ende som verkligen
borde minnas den. Skriver lite för sällan kanske(?)

Det är maj månad. En något kylig med sanslöst vacker kväll.
Från fönstret i rummet ser jag solstrålar över Idefjordens yta.
Det är grönt, men varken för mycket eller för lite.
Solen som fortfarande ligger och vilar på bergen på
andra sidan fjorden. Häggen slår snart ut.
Grönt, grön. "Om vi tittar tillräckligt noga är allting grönt"
Jag är dystrare än på länge ikväll.

I något över en månad har jag haft problem med något
i balanssinnet. Det gungar som på havet, skulle man kunna
sammanfatta det med. Jag är så trött på att prata om detta,
för det känns inte som jag gör annat med folk nu för tiden.
Hur som helst börjar jag misstänka att synen har ett finger
med i det här sjukdomsspelet.
Kanske är det ett par glasögon som behövs
(fast jag ser utomordentligt bra). Eller så håller jag på att bli blind.

Kvällens dysterhet grundar sig helt enkelt i att jag är så
in i helvete trött på att vara sjuk, mitt i våren.
Det gör ont in i märgen att inte kunna njuta fullt ut av
världen på andra sidan fönsterglaset.

I övrigt håller jag på att till slut försöka sammanställa och
färdigställa material till någon form av bok.
Mer om det säger jag inte.

"du vet jag står flämtande
i systemets återvändsgränd

med för mycket av mitt liv
i främmande människors händer"

Pappersväggar

Ett litet citat ur boken Pappersväggar
är det enda som bjuds denna kyliga februarikväll.

"Melankolisk står det alltid i muminböckerna.
Aldrig deprimerad. Om jag bara kunde vara
melankolisk istället. Ha en sorg som på något
vis är njutbar"


Citatet har inget med mitt humör för dagen att göra.

Kärnkraft

Kärnkraftsfrågan är på tapeten, igen.
Centern har tydligen ändrat åsikt och är nu helt
plötsligt för att satsa på att förnya och bygga ut
svensk kärnkraft.

Det bästa av allt är att Maud Olofsson hävdar att hon
ändrat sig med tanke på sina barn och barnbarn.
Tårarna i kvinnans ögon syntes tydligt,
och jag har nog aldrig sett den galningen så rörd innan.

Är det någon mer än jag som undrar vad i helvete hon
menar med att hon gör det för sina barn och barnbarn?

Om någon arrangerar en demonstration mot detta
jävla påhitt ska jag gå i främsta ledet.


Bring me the fucking riot man...

Det här är ingen blogg

Denna "blogg" har nu varit igång
sedan augusti 2006, med varierad aktivitet
och framförallt varierat innehåll och
varierad kvalité på innehållet.

Jag har kommit fram till att jag inte vill att detta
ska ses som en blogg, utan mer som en dagbok
i "blogg-kostym".
Dels känner jag inte att jag har det drivs som jag
tycker krävs för att hålla en blogg igång & bra.
Jag har inte den "inriktning" som jag tycker att en
blogg bör ha (vad inriktingen än må vara).
Sen är jag också rent ut sagt skittrött på all denna
blogghysteri som blossat upp under de senaste åren.
Jag har inget emot att människor bloggar,
och jag har absolut inget emot folk som bloggar med
passion om ett visst ämne.
Men stora delar av blogg- världen har blivit så
uppblåst och överskattad. Plötligt börjar varende jävel
blogga (vilket de såklart gärna får göra), och vräka
ner sina åsikter och tankar på internet, och därmed
kallar det blogg, när jag anser att mycket bara är
rent dagbokstjafs.

Blogga på, och blogga för sjutton gubbar hur ni vill,
men nu slutar jag kalla detta för blogg och bloggande.
Jag tycker helt enkelt inte att den uppfyller
den bild jag har av en blogg.
Det är en dagbok på nätet, där jag kommer att fortsätta
vräka ner allsköns trams och skräpprat,
precis när jag känner för det.

Så det så.

Lite ljusare va?

Jag antar att ni inte är särskilt förvånade när
jag nu skriver att jag är i Strömstad igen.
Tisdag till fredag ska jag köra bio, och efter
lite kalkulerande har jag kommit fram till att dessa
4 arbetsdagar i slutändan kommer inbringa lite
drygt 1.000 svenska kronor.

Arbetsdagarna är till att börja med på tok för korta
(vi pratar om 6, max 7 arbetstimmar per kväll).
Sedan får man räkna med att det kostar drygt
300 kr att ta sig till och från Krokstrand (från Göteborg).
I bensinpengar får man räkna drygt 75 kr per dag.
Sedan tillkommer lite pengar för mat under arbetsdagen
(äter billigt på restaurangen som sitter ihop med bion,
men räkna drygt 60 kr per måltid).
Skatten. 34% väck direkt.
El/hyra för att bo hemma. Farsan räknar på detta,
men räkna bort en del extra där också
(har ingen aning om hur mycket).
Ja. Sedan drygt 100 kr för att inhandla frukostmat
för de dagar jag är hemma.
Nu pratar vi ½ liter yoghurt med varierad müsli till varje
måltid, och denna typ av måltid intas 2 ggr per dag
(en till frukost och en efter jobbet på natten).
Låt oss alltså räkna lite nu!
Säg att jag jobbar 6 h i 4 dagar (4 dagar den här gången,
och säger vi 6 timmar per dag ligger vi på det torra där).
Detta blir alltså 24 timmar.
Om vi avrundar lite neråt så kan vi säga 100 kr/h,
vilket såklart ger oss 2.400:-
SKATT! En skatt på 34% ger oss 816 kr som
vi raskt drar bort! 1584 återstår av 4 dagars jobb.
MAT! 4 måltider á 60 kr= 240 kr.
RESA! 300 kr på hundrakort till tåget.
BENSIN! 75 kr x 4 dagar= 300 kr.
FRUKOSTMAT! ~100 spänn.
Nu har vi alltså en fin ekvation på
1584 - 240 - 300 - 300 - 100= 644 kr.

Oj! Det här var ju till och med värre än vad min enkla
huvudräkning tidigare kommit fram till!

Nå. Jag går ju iaf inte back!

För det hade jag gjort om jag stannat i Göteborg den här veckan.
Som ni nog förstår har jag inget jobb där just i veckan,
utan hade gått arbetslös.
Åka eller stanna. Beslutet var svårt, och jag sköt på
det i flera dagar. Argumenten för att stanna var många,
och minst sagt frestande. Min syster fyller år idag
(GRATTIS HANNA!), och målet för kvällen var Gyllene Prag
med mamma, Maja och henne.
Gunnar Kjellström spelar på onsdag på den
eminenta lokalen Underjorden. Vilket ståhej!
Det fanns relativt långt framskridna planer på att
samla ihop en munter skara i Rilles bil och köra
till Trollhättan för en helafton med Johan Frendberg
(något jag absolut saknar att jag kommer missa).
Martin Nurmi uppträder tydligen på både
fredag och lördag i Göteborg.

Ni ser. Ett inte helt lätt program att tacka nej till!
Och ni sitter nu och tänker (jodå, jag vet det);
Ja, men du kunde väl dricka vatten på Gyllene Prag,
och de kunde väl skippa Gunnar, Frendberg och Nurmi.

Du kunde väl suttit hemma hela veckan och levt på
pasta!? Det hade väl varit en bra idé!

Eller så kan jag sätta mig på tåget, skriva klart flera
oklara dikter som jag slagits med en längre tid
(är nästan barnsligt nöjd, men ni får inte läsa!),
och istället för att gå back på nöjen i en redan knaper tid/
sitta hemma och käka pasta med teblad
väljer jag att tjäna en 5-hundring.
Sen att jag inte kommer att ha speciellt kul,
det är väl något man får lära sig att leva med, antar jag.














Så jag sitter nu på jobbet och vi har något allvarligt
elektriskt fel, så jag kan bara köra filmer i lilla
salongen idag. Detta medför att jag inte ens har igång
fläkten i det maskinrum jag sitter (än mindre någon
projektor). Tyst, lugnt och sansat!

För att återknyta till rubriken i detta inlägg
vill jag bara meddela att när jag körde till jobbet idag
(runt halv fem på eftermiddagen) gjorde jag upptäckten
att det faktiskt fortfarande var relativt ljust
(helljuset på bilen var alltså avstängt)!
Fantastiskt! Och i Strömstadstidningen stod det om vårtecken.
Någon jävla pajsare har varit ute och slitit upp en stackars
tusilago med lite mycket växthormoner.
Men ja, vi går mot vår gott folk!!!
























Och på tal om att jag nämnde jobb i Göteborg
(precis som i varje inlägg nu för tiden), kan jag ju passa
på att förtydliga en sak.
Jag tror bestämt det förekommit flera missförstånd
när jag berättat för folk om vad jag jobbar med.
"Jag tömmer containrar" brukar jag säga, för man kan
ju säga att det är precis vad jag gör.
Nu har jag börjat förstå att många då tror att jag tömmer
sånna här:















I själva verket är det sånna här:
Detta är en liten än. 20 fot.
Går fort som sjutton att kasta ut prylarna ur.























Detta är en större: 40 fot. Tar lite längre tid.
I en sån här går det in drygt 40 st soffor + soffdelar.
2 personer tömmer en soffcontainer på mellan 45 och 60 min
beroende på sofftyp.

Så. Nu har vi rett ut det.


Håll ställningarna där ute.
Over and out!

Sol över Göteborg

Jag är tillbaka i Göteborg.
Hur länge till det varar vågar jag inte ens
spekulera i. Jag slänger mig för tillfället som en trasa
genom Bohuslän, och Bohusbanan känns mer och
mer som min nya väg till jobbet.
Tåget mer och mer som något slags hem.

Det är väldigt ojämnt med jobb i Göteborg för tillfället.
På Chilli där jag varit sedan i... oktober, verkar de
vänta på nya containrar från fjärran länder.
Fram tills de anländer räknar jag inte med att det
blir något, där iaf. Man kan ju hoppas att det dyker
upp jobb på något annat ställe, men jag är osäker.





Jag kastar mig alltså mellan Göteborg och
Krokstrand/Strömstad för att jobba på bion några
dagar där jag absolut inte får ihop så många timmar som jag
skulle behöva. Jag är inställd på att leva snålt.
Det går ganska bra tycker jag,
även om jag ska försöka anstränga mig mer.
Det är farligt att vara i storstan. Mycket frestelser hela tiden.
När man är i Krokstrand får man rent ut sagt anstränga sig
för att göra av med pengar (förutom på frukostmat och en
och annan billig film... om man nu snubblar över någon).

Jag håller just nu på att försöka få upp nya bilder på
min webbsida. Har en hel liten hoper som ligger och
väntar på att läggas upp. Men nu har jag haft en del
strul med datorn (så den har varit på lagning och sådär)
och det var så länge sedan jag höll på med detta,
så det har dels blivit något fel någonstans,
och dels har jag glömt hur man gör för att fixa det.
Inom kort hoppas jag på att ett gäng fina bilder
finns uppe till beskådan.

=SmAkPrOvIcH=


Idag har det hur som helst hänt en fin grej.
Söndag morgon och Tove och jag vaknar upp
i ganska långsamt tempo (eller åtminstone jag).
Det blev några stora öl igår, och jag är inte helt
pigg denna morgon pga av dessa.
Men det visar sig snabbt att vi vaknar upp till en
dag med strålande väder, vilket vi också får
bekräftat när vi tuffar in mot stan lite senare.
Tove ska till bussen mot Ljungskile och jag ska
till Monica i Haga och hjälpa henne flytta.

Det är kallt som sjutton, men stålande sol
och riktigt "vårig" luft!
En kall men härlig söndag, och jag ångrar såhär
lite i efterhand att jag inte fick möjlighet att njuta
mer av solskenet.
Vad jag ville säga var nog hur som helst,
att kanske är det rätt fint ändå.
Det här med att Göteborg alltid lyckas ha landets
pissigaste väder under drygt 9 av årets 12 månader.
Här går vi och badar upp till näsan i snålblåst,
slask, regn och råfuktig luft.
Men frågan är om man inte på detta sätt njuter mer
av en sån här "vår- aktig" dag än man hade gjort
på många andra ställen?

Bara en tanke.

Efter flytt hos Monica åkte jag hur som helst till Stefan
och spelade tillsammans med honom och Oskar
det ganska krångliga men roliga spelet Arkham Horror.
































(Nej, denne bild har jag tagit från google...)


Tyvärr hann vi inte spela klart,
eftersom Oskar skulle på film (filmfestival).
Eftersom vi ändå var tvungna att sluta
hakade jag på Oskar, men jag hoppas
vi får möjlighet att spela ett nytt parti
inom kort. Det tar ju alltid lite tid
att lära sig ett nytt spel, så jag tror
det blir mer fart och fläckt nästa gång!

Godnatt! Vi ses på rälsen...

Här kommer alla skivorna på en och samma...

Lurigt det där.
Artister är ett spännande släkte, har jag hunnit notera
under årens lopp. Jag har ju faktiskt haft den stora
glädjen att studera en hel hop av dem på nära håll.
Ja, vissa till och med hemma vid mitt eget köksbord.

Det finns mycket att säga om dem, och även om de alla
har tokstora skillnader i sina personligheter, finns det ändå
vissa drag som kommer igen förvånansvärt ofta,
vare sig det är svenska folkhjältar eller totala amatörer.
Men det här inlägget skulle ju fan inte handla om detta.
Nej. Vad sjutton är det jag skriver? Jag skulle ju babbla
skivsläpp ikväll.

Jag har en fin röd tråd att spinna vidare på kring detta jag
skrev ovan. Men vi tar det en annan kväll. Okej?

För den här våren kommer bjuda på minst två stora
nyheter i skivväg.
Efter år av väntan släpper i mars husgudarna
Cirkus Miramar till slut skivan Ici! Politico!
Denna skiva har de tydligen
tvingats skita ut för att kunna finansiera
skivan Heliopoetica som det talats om i
bortåt tio år nu. Det känns också som
om flera (både fans och vissa ur bandet) ser
Heliopoetica som Miramars "flaggskepp"
och "summering" (om den någonsin kommer).
Kommer den vara det slutgiltiga verket där
bandets historia och existens summeras?
Kommer det bli den gravsten under vilken
Cirkus Miramar kommer att vila?
Det finns de som tror det.
Många är de som tror att
Heliopoetica blir slutprodukten.
Att bandet helt enkelt därefter
kommer att dö/dö ut.
Kommer Cirkus Miramar, likt laxen,
att återvända till de vatten
där de en gång föddes,
så miljontals frön, och sedan helt enkelt dö?
Blir Heliopoetica en odödlig grogrund
för nya idéer och tankar?
Det är många som tror detta. Var jag själv ställer mig
i frågan låter jag vara osagt.

"Lollipopocoaster
mina hjältar bara dör..."

Nu är hur som helst Ici! Politico! snart här,
och det gläder åtminstone mig. Jag har väntat i år,
och redan fått en hel hoper smakprov live på
de flesta låtar jag tror kommer vara med på skivan.
Vänner; den 13 mars i det glada Trollhättan, blir en fin kväll!


Nästa skivsläpp kommer från en annan husgud.
Till skillnad från Miramars kommande platta, har det kring denna
varit helt tyst. Knappt ett ljud har sipprat ut.
Det enda man egentligen fått veta är att en skiva var på gång.
Även denna släpps i mars, och första singeln väntas dyka
upp i mitten av februari.

Det här kommer helt enkelt bli en strålande vår i skivväg.
Cirkus Miramar med Heliopoetica,
och ja. Thåström med Kärlek är för dom.

Tänkte bara berätta om detta.

Skål för dessa lysande konstnärer!

Träd, stenar och gräs

Jag var verkligen sugen på en långpromenad.
Vandra ut. Låta fötterna styra och bege mig rakt ut
i skogarna och bergen. 6- timmars promenad utan
mål eller krav. Ta sig an bergväggen när man kom fram
till den, bäcken vid dess strand och träsket när jag står i det.

Jag är i Krokstrand och det känns lite som jag rymt.
Kom tillbaka till Göteborg i söndags förra veckan
efter att inte ha varit där "på riktigt" sedan i december.
Den här veckan har jag alltså jobbat måndag till fredag
på Chilli´s lager (precis som senare delen av hösten).
Det har varit tungt och smutsigt, men inte lika kallt
och tungt som jag trott det skulle vara.
Musklerna har tydligen inte hunnit förtvina i den
utsträckning jag trott sen jag senast jobbade där.
Jag håller minst samma tempo som de övriga,
vilket känns bra.

Jag har inget emot det här jobbet, vilket många tror.
Inte själva jobbet. Så mycket sämre än något annat
tycker jag inte det är. Jag anser dessutom att det
är bra att prova på ett sånt här jobb ett tag,
så man vet hur det är. Dessutom känner jag hur
det rent bokstavligt härdar mig.
Härdar (även om det också känns att det sliter)
kroppen rent fysiskt. Det känns att detta med att arbeta
i utomhustemperaturer också härdar.
Och nog får man en ordentlig dos av krav på att samarbeta
(vilket är svårare än det låter) med övriga på lagret.

Nej, jag har inget emot att jobba med detta.
Jag kan till och med leva med att gå upp strax innan sju
varje morgon (det gjorde jag ju ändå i 12 år under åren i skolan).
Nej ni. Jobbet i sig har jag inget emot.
Det jag känner att jag lider av, är att jag inte har någon tid
över för annat. Ingen fritid. Inga möten med vänner,
inga filmer, inga caféer, inte ens lite ynka dataspel har jag
hunnit med den här vecka.
Följden av detta blir ju att när man jobbar flera veckor på
rad, dras förväntningarna på helgen emellan två arbetsveckor
upp till otrevliga höjder.
Jag vill ha sex, jag vill ha sex, jag vill ha sex timmars arbetsdag!
Det är väl såhär det är. Arbetslivet.

Men nu är jag som sagt hemma. Jag har flytt staden,
ljusen, ljuden och hetsen.
Var, som jag nämnde alldeles i början, toksugen på en
långpromenad. Men här ligger blötsnön för djup,
och det snöblandade regnet som faller fick mig liksom att
tappa det sista av lusten.
Därför sitter jag vid pappas laptop i matrummet.
Ser ut över en grå, men fridfull värld.
Värmen från en vedkamin i ryggen.
Två systrar sitter vid bordet och pratar för tillfället
om astrologi, ordning och potatis.
Man kan ha det sämre ändå.

Det är dags att avsluta detta. Jag ska nog gå och spela
lite tv- spel på pappas stora tv.
Ikväll blir det 70- års fest för Knut. Ska försöka att inte bli för
sen inatt. Har ingen ork till baksmällor just nu.

Låt mig först avsluta med ett citat ur John Ajvide Lindqvist´s
Pappersväggar: "När hon kom tillbaka hem stod hon en lång
stund på tomten och kände efter innan hon gick in.
Även om det inte hade blivit någon riktig storm blåste
det fortfarande friskt och talltopparnas silhuetter vajade
mot natthimlen. Luften var kylig och hon andades in djupt
genom näsan, kände ruttnande äpplen, fuktig jord, nypon
och mängder av andra dofter som hon inte kunde placera
eller benämna. Ett djur fanns precis i närheten,
troligen en grävling. Lukten av des blöta päls kom från
skogen bakom huset.
Ett blått sken flimrade i ett av grannhusets fönster.
Barnen höll på med sitt spel. Ett blått sken flimrade
i deras eget vardagsrumsfönster. Roland tittade på sporten.
Som så många gånger tidigare när hon stannde upp och
funderade - när hon inte rutinmässigt klev ur bilen och gick in -
hade hon ingen lust att gå in i sitt hus. I någons hus.
Hon ville bara fortsätta förbi ljusen och värmen, in i skogen.
Tränga igenom dess mörka vägg och låta sig omslutas av
grävlingsdoften, barrdoften, mossdoften. Låta träden skydda henne."

Det är nästan läskigt hur någon jag aldrig ens träffat,
med ord så väl kan sätta ord på en sån sak som jag själv
tänkt så oändligt många gånger. Som jag fortfarande så
ofta tänker på. Hammaren på spiken, John!

- - - - - - - - - - -

Jag är tillbaka. Texten ovan skrevs hemma i helgen.
Mitt i Papperväggar- citatet försvann strömmen. Som tur är finns
det ett batteri i denna dator, så jag hann spara det jag skrivit,
men eftersom det inte var färdigt valde jag att inte publicera det.
Nu är det tisdag och jag har hunnit med att åka till Göteborg och
tömma en container med ekbord. Nu är jag tillbaka i Krokstrand,
och är för tillfället på bion där jag ska lägga tre dagar av mitt liv nu.
Hur som helst har jag helt tappat fokus på det här inlägget.
Jag avslutar här och nu, men återkommer förhoppningsvis snart
med något nytt skitprat.

"Du känner hur orden kommer till dig"

Jaha. Det här var ju inte igår.

Jag sitter på biografen Park i Strömstad och projektor
nummer ett smattrar i bakgrunden. På duken visas
Wallander - Hämnden.

Det är ungefär mitten av januari månad och det har blivit 2009.
Julhelgen tillbringade jag med delar av familjen och några
grannar på Kreta. En igenbommad semesterort där vi mot
alla odds fann ett hotell som var öppet. Så framför öppen eld
med en flaska Retsina på bordet tillbringade jag julen.
Det var väldigt skönt.

Nyår tillbringades tillsammans med en hel drös riktigt
goda vänner ute vid kusten nära Marstrand.
Maries och hennes familjs sommarhus.
En lugn, trevlig och sjukt mysig nyår.
Det var skönt.

Marie har för övrigt kommit med ett förslag till mig.
Lifta sig igenom Sverige en månad i sommar.
Ta sig till treriks-röset och så vidare.
Jag blir mer och mer sugen för varje gång jag tänker på saken.

Annars har januari varit lugn. Jag har varit i Krokstrand
sedan nyårshelgen och liksom bara dragit på beslutet att
återvända "hem" till Göteborg för att återuppta jobbet
på Adelej. Därför har jag kört bio istället, för att få in lite pengar
och för att inte glömma bort hur man gör det här.
Men det visade sig redan under första dagen jag jobbade
att jag inte borde oroa mig så mycket för det sistnämnda
åtminstone. Hantverket har satt sig i händerna,
och jag kör film i dessa projektorer utan att behöva tänka,
trots att jag inte jobbat på flera månader.

Imorgon är det i alla fall dags igen.
Jag åker tillbaka till Göteborg och på måndag blir det
jobb på Chili igen. Med andra ord ska jag tömma containrar
från måndag till fredag. Det blir kallt men skönt att få
arbeta lite med kroppen igen. Känner att musklerna redan
har börjat förtvina efter en månad utan riktigt kroppsarbete.

Så det är bara att åka neråt igen.
Och jag vet att det kommer kännas lika trist som varje gång.
Inte över det jag åker till, men det jag åker från.
Hemlängtan ligger nog i mitt blod.

Det finns inga direkta nyårslöften inför 2009.
Jag har aldrig varit så mycket för sånt,
även om Tove och jag har ett i år,
och jag väl har lite planer för mig själv (fast inga löften precis).
Jag ska försöka ge ut den där boken jag tänkt på
i flera år nu. Samla texterna, sätta dem på papper och ja...
binda dem samma till en helhet.
Pengar, tid och engagemang från mig själv måste skakas fram.

Och tyvärr står det ganska still i mitt skrivande,
och så har det varit ett tag. Fick inte ens till något under resan
till Kreta, även om jag fick flera bra idéer.
Men när man minst anar det, då slår orden till.
De liksom kommer till en.
Detta händer alltid vid sämsta tänkbara tillfälle.
När man precis ska somna, när man inte har något som helst
att skriva ner det på/med, eller (som igår natt) i bilen på
vägen hem från jobbet. Det har jag varit med om så många
gånger, och ofta har jag krafsat ner det i mobilen medan
jag kör (dålig kombination).
Igår hände det igen. Orden bara kom till mig,
men jag gjorde inte ens något försök att skriva ner något
(älgar, mörker och is gör det desto svårare nu).
Och jag satt där och hade precis kläckt ur mig en hel dikt.
Den var inte för lång (där du, Hanna!), inte heller för kort.
Inte för krånglig, inte för enkel.
Och jag tänkte att; sådär bra kommer jag aldrig att få
den igen. Sådär bra blir den aldrig på papper.
Jag kommer aldrig någonsin igen att formulera den
här texten på ett lika briljant sätt.
Sedan tänkte jag; Men jag HAR tänkt den!
Och den kom från mig, och ingen annan.
Och även om jag aldrig kan göra den lika bra igen,
vet jag själv om att jag har tänkt den sådär klockrent
en gång. Det kan ingen ta ifrån mig.
Om jag kommer ha glädje av den tanken eller inte,
det har jag ingen aning om.

Jag gjorde dock ett ganska tappert försök att få ner
fragment på papper av denna text 10 min senare,
när jag lämnat bilen, och lämnat den 10 grader kalla luften
bakom mig, och var hemma igen.

Jag försöker lägga upp så lite oklara texter som möjligt.
Ikväll får ni dock en del av gårdagens text.
Som en hälsning. Ett livstecken.
Kanske ett alldeles för tidigt vårtecken...

Jag sitter här
skriver ut i vinternatten
känner stillheten och lugnet
som nattfjärilen måste känna
när gryningen snart ska randas
stillheten som lägger sig över världen
strax innan natten drar för sin ridå
lugnet mellan sömn och vaka

Jag skriver för natten
och himlakropparna
för rymden som aldrig tar slut
och känslan slår mig igen
känslan att jag inte förstår
rymdens oändlighet

Jag skriver för solen som reser sig
lyser i varma smekningar
ger liv åt världen
faller med glittrande stänk
över nattfjärilens tunna vingar

den har redan somnat


Nåt sånt. Vi hörs.