Sol över Göteborg

Jag är tillbaka i Göteborg.
Hur länge till det varar vågar jag inte ens
spekulera i. Jag slänger mig för tillfället som en trasa
genom Bohuslän, och Bohusbanan känns mer och
mer som min nya väg till jobbet.
Tåget mer och mer som något slags hem.

Det är väldigt ojämnt med jobb i Göteborg för tillfället.
På Chilli där jag varit sedan i... oktober, verkar de
vänta på nya containrar från fjärran länder.
Fram tills de anländer räknar jag inte med att det
blir något, där iaf. Man kan ju hoppas att det dyker
upp jobb på något annat ställe, men jag är osäker.





Jag kastar mig alltså mellan Göteborg och
Krokstrand/Strömstad för att jobba på bion några
dagar där jag absolut inte får ihop så många timmar som jag
skulle behöva. Jag är inställd på att leva snålt.
Det går ganska bra tycker jag,
även om jag ska försöka anstränga mig mer.
Det är farligt att vara i storstan. Mycket frestelser hela tiden.
När man är i Krokstrand får man rent ut sagt anstränga sig
för att göra av med pengar (förutom på frukostmat och en
och annan billig film... om man nu snubblar över någon).

Jag håller just nu på att försöka få upp nya bilder på
min webbsida. Har en hel liten hoper som ligger och
väntar på att läggas upp. Men nu har jag haft en del
strul med datorn (så den har varit på lagning och sådär)
och det var så länge sedan jag höll på med detta,
så det har dels blivit något fel någonstans,
och dels har jag glömt hur man gör för att fixa det.
Inom kort hoppas jag på att ett gäng fina bilder
finns uppe till beskådan.

=SmAkPrOvIcH=


Idag har det hur som helst hänt en fin grej.
Söndag morgon och Tove och jag vaknar upp
i ganska långsamt tempo (eller åtminstone jag).
Det blev några stora öl igår, och jag är inte helt
pigg denna morgon pga av dessa.
Men det visar sig snabbt att vi vaknar upp till en
dag med strålande väder, vilket vi också får
bekräftat när vi tuffar in mot stan lite senare.
Tove ska till bussen mot Ljungskile och jag ska
till Monica i Haga och hjälpa henne flytta.

Det är kallt som sjutton, men stålande sol
och riktigt "vårig" luft!
En kall men härlig söndag, och jag ångrar såhär
lite i efterhand att jag inte fick möjlighet att njuta
mer av solskenet.
Vad jag ville säga var nog hur som helst,
att kanske är det rätt fint ändå.
Det här med att Göteborg alltid lyckas ha landets
pissigaste väder under drygt 9 av årets 12 månader.
Här går vi och badar upp till näsan i snålblåst,
slask, regn och råfuktig luft.
Men frågan är om man inte på detta sätt njuter mer
av en sån här "vår- aktig" dag än man hade gjort
på många andra ställen?

Bara en tanke.

Efter flytt hos Monica åkte jag hur som helst till Stefan
och spelade tillsammans med honom och Oskar
det ganska krångliga men roliga spelet Arkham Horror.
































(Nej, denne bild har jag tagit från google...)


Tyvärr hann vi inte spela klart,
eftersom Oskar skulle på film (filmfestival).
Eftersom vi ändå var tvungna att sluta
hakade jag på Oskar, men jag hoppas
vi får möjlighet att spela ett nytt parti
inom kort. Det tar ju alltid lite tid
att lära sig ett nytt spel, så jag tror
det blir mer fart och fläckt nästa gång!

Godnatt! Vi ses på rälsen...

Här kommer alla skivorna på en och samma...

Lurigt det där.
Artister är ett spännande släkte, har jag hunnit notera
under årens lopp. Jag har ju faktiskt haft den stora
glädjen att studera en hel hop av dem på nära håll.
Ja, vissa till och med hemma vid mitt eget köksbord.

Det finns mycket att säga om dem, och även om de alla
har tokstora skillnader i sina personligheter, finns det ändå
vissa drag som kommer igen förvånansvärt ofta,
vare sig det är svenska folkhjältar eller totala amatörer.
Men det här inlägget skulle ju fan inte handla om detta.
Nej. Vad sjutton är det jag skriver? Jag skulle ju babbla
skivsläpp ikväll.

Jag har en fin röd tråd att spinna vidare på kring detta jag
skrev ovan. Men vi tar det en annan kväll. Okej?

För den här våren kommer bjuda på minst två stora
nyheter i skivväg.
Efter år av väntan släpper i mars husgudarna
Cirkus Miramar till slut skivan Ici! Politico!
Denna skiva har de tydligen
tvingats skita ut för att kunna finansiera
skivan Heliopoetica som det talats om i
bortåt tio år nu. Det känns också som
om flera (både fans och vissa ur bandet) ser
Heliopoetica som Miramars "flaggskepp"
och "summering" (om den någonsin kommer).
Kommer den vara det slutgiltiga verket där
bandets historia och existens summeras?
Kommer det bli den gravsten under vilken
Cirkus Miramar kommer att vila?
Det finns de som tror det.
Många är de som tror att
Heliopoetica blir slutprodukten.
Att bandet helt enkelt därefter
kommer att dö/dö ut.
Kommer Cirkus Miramar, likt laxen,
att återvända till de vatten
där de en gång föddes,
så miljontals frön, och sedan helt enkelt dö?
Blir Heliopoetica en odödlig grogrund
för nya idéer och tankar?
Det är många som tror detta. Var jag själv ställer mig
i frågan låter jag vara osagt.

"Lollipopocoaster
mina hjältar bara dör..."

Nu är hur som helst Ici! Politico! snart här,
och det gläder åtminstone mig. Jag har väntat i år,
och redan fått en hel hoper smakprov live på
de flesta låtar jag tror kommer vara med på skivan.
Vänner; den 13 mars i det glada Trollhättan, blir en fin kväll!


Nästa skivsläpp kommer från en annan husgud.
Till skillnad från Miramars kommande platta, har det kring denna
varit helt tyst. Knappt ett ljud har sipprat ut.
Det enda man egentligen fått veta är att en skiva var på gång.
Även denna släpps i mars, och första singeln väntas dyka
upp i mitten av februari.

Det här kommer helt enkelt bli en strålande vår i skivväg.
Cirkus Miramar med Heliopoetica,
och ja. Thåström med Kärlek är för dom.

Tänkte bara berätta om detta.

Skål för dessa lysande konstnärer!

Träd, stenar och gräs

Jag var verkligen sugen på en långpromenad.
Vandra ut. Låta fötterna styra och bege mig rakt ut
i skogarna och bergen. 6- timmars promenad utan
mål eller krav. Ta sig an bergväggen när man kom fram
till den, bäcken vid dess strand och träsket när jag står i det.

Jag är i Krokstrand och det känns lite som jag rymt.
Kom tillbaka till Göteborg i söndags förra veckan
efter att inte ha varit där "på riktigt" sedan i december.
Den här veckan har jag alltså jobbat måndag till fredag
på Chilli´s lager (precis som senare delen av hösten).
Det har varit tungt och smutsigt, men inte lika kallt
och tungt som jag trott det skulle vara.
Musklerna har tydligen inte hunnit förtvina i den
utsträckning jag trott sen jag senast jobbade där.
Jag håller minst samma tempo som de övriga,
vilket känns bra.

Jag har inget emot det här jobbet, vilket många tror.
Inte själva jobbet. Så mycket sämre än något annat
tycker jag inte det är. Jag anser dessutom att det
är bra att prova på ett sånt här jobb ett tag,
så man vet hur det är. Dessutom känner jag hur
det rent bokstavligt härdar mig.
Härdar (även om det också känns att det sliter)
kroppen rent fysiskt. Det känns att detta med att arbeta
i utomhustemperaturer också härdar.
Och nog får man en ordentlig dos av krav på att samarbeta
(vilket är svårare än det låter) med övriga på lagret.

Nej, jag har inget emot att jobba med detta.
Jag kan till och med leva med att gå upp strax innan sju
varje morgon (det gjorde jag ju ändå i 12 år under åren i skolan).
Nej ni. Jobbet i sig har jag inget emot.
Det jag känner att jag lider av, är att jag inte har någon tid
över för annat. Ingen fritid. Inga möten med vänner,
inga filmer, inga caféer, inte ens lite ynka dataspel har jag
hunnit med den här vecka.
Följden av detta blir ju att när man jobbar flera veckor på
rad, dras förväntningarna på helgen emellan två arbetsveckor
upp till otrevliga höjder.
Jag vill ha sex, jag vill ha sex, jag vill ha sex timmars arbetsdag!
Det är väl såhär det är. Arbetslivet.

Men nu är jag som sagt hemma. Jag har flytt staden,
ljusen, ljuden och hetsen.
Var, som jag nämnde alldeles i början, toksugen på en
långpromenad. Men här ligger blötsnön för djup,
och det snöblandade regnet som faller fick mig liksom att
tappa det sista av lusten.
Därför sitter jag vid pappas laptop i matrummet.
Ser ut över en grå, men fridfull värld.
Värmen från en vedkamin i ryggen.
Två systrar sitter vid bordet och pratar för tillfället
om astrologi, ordning och potatis.
Man kan ha det sämre ändå.

Det är dags att avsluta detta. Jag ska nog gå och spela
lite tv- spel på pappas stora tv.
Ikväll blir det 70- års fest för Knut. Ska försöka att inte bli för
sen inatt. Har ingen ork till baksmällor just nu.

Låt mig först avsluta med ett citat ur John Ajvide Lindqvist´s
Pappersväggar: "När hon kom tillbaka hem stod hon en lång
stund på tomten och kände efter innan hon gick in.
Även om det inte hade blivit någon riktig storm blåste
det fortfarande friskt och talltopparnas silhuetter vajade
mot natthimlen. Luften var kylig och hon andades in djupt
genom näsan, kände ruttnande äpplen, fuktig jord, nypon
och mängder av andra dofter som hon inte kunde placera
eller benämna. Ett djur fanns precis i närheten,
troligen en grävling. Lukten av des blöta päls kom från
skogen bakom huset.
Ett blått sken flimrade i ett av grannhusets fönster.
Barnen höll på med sitt spel. Ett blått sken flimrade
i deras eget vardagsrumsfönster. Roland tittade på sporten.
Som så många gånger tidigare när hon stannde upp och
funderade - när hon inte rutinmässigt klev ur bilen och gick in -
hade hon ingen lust att gå in i sitt hus. I någons hus.
Hon ville bara fortsätta förbi ljusen och värmen, in i skogen.
Tränga igenom dess mörka vägg och låta sig omslutas av
grävlingsdoften, barrdoften, mossdoften. Låta träden skydda henne."

Det är nästan läskigt hur någon jag aldrig ens träffat,
med ord så väl kan sätta ord på en sån sak som jag själv
tänkt så oändligt många gånger. Som jag fortfarande så
ofta tänker på. Hammaren på spiken, John!

- - - - - - - - - - -

Jag är tillbaka. Texten ovan skrevs hemma i helgen.
Mitt i Papperväggar- citatet försvann strömmen. Som tur är finns
det ett batteri i denna dator, så jag hann spara det jag skrivit,
men eftersom det inte var färdigt valde jag att inte publicera det.
Nu är det tisdag och jag har hunnit med att åka till Göteborg och
tömma en container med ekbord. Nu är jag tillbaka i Krokstrand,
och är för tillfället på bion där jag ska lägga tre dagar av mitt liv nu.
Hur som helst har jag helt tappat fokus på det här inlägget.
Jag avslutar här och nu, men återkommer förhoppningsvis snart
med något nytt skitprat.

"Du känner hur orden kommer till dig"

Jaha. Det här var ju inte igår.

Jag sitter på biografen Park i Strömstad och projektor
nummer ett smattrar i bakgrunden. På duken visas
Wallander - Hämnden.

Det är ungefär mitten av januari månad och det har blivit 2009.
Julhelgen tillbringade jag med delar av familjen och några
grannar på Kreta. En igenbommad semesterort där vi mot
alla odds fann ett hotell som var öppet. Så framför öppen eld
med en flaska Retsina på bordet tillbringade jag julen.
Det var väldigt skönt.

Nyår tillbringades tillsammans med en hel drös riktigt
goda vänner ute vid kusten nära Marstrand.
Maries och hennes familjs sommarhus.
En lugn, trevlig och sjukt mysig nyår.
Det var skönt.

Marie har för övrigt kommit med ett förslag till mig.
Lifta sig igenom Sverige en månad i sommar.
Ta sig till treriks-röset och så vidare.
Jag blir mer och mer sugen för varje gång jag tänker på saken.

Annars har januari varit lugn. Jag har varit i Krokstrand
sedan nyårshelgen och liksom bara dragit på beslutet att
återvända "hem" till Göteborg för att återuppta jobbet
på Adelej. Därför har jag kört bio istället, för att få in lite pengar
och för att inte glömma bort hur man gör det här.
Men det visade sig redan under första dagen jag jobbade
att jag inte borde oroa mig så mycket för det sistnämnda
åtminstone. Hantverket har satt sig i händerna,
och jag kör film i dessa projektorer utan att behöva tänka,
trots att jag inte jobbat på flera månader.

Imorgon är det i alla fall dags igen.
Jag åker tillbaka till Göteborg och på måndag blir det
jobb på Chili igen. Med andra ord ska jag tömma containrar
från måndag till fredag. Det blir kallt men skönt att få
arbeta lite med kroppen igen. Känner att musklerna redan
har börjat förtvina efter en månad utan riktigt kroppsarbete.

Så det är bara att åka neråt igen.
Och jag vet att det kommer kännas lika trist som varje gång.
Inte över det jag åker till, men det jag åker från.
Hemlängtan ligger nog i mitt blod.

Det finns inga direkta nyårslöften inför 2009.
Jag har aldrig varit så mycket för sånt,
även om Tove och jag har ett i år,
och jag väl har lite planer för mig själv (fast inga löften precis).
Jag ska försöka ge ut den där boken jag tänkt på
i flera år nu. Samla texterna, sätta dem på papper och ja...
binda dem samma till en helhet.
Pengar, tid och engagemang från mig själv måste skakas fram.

Och tyvärr står det ganska still i mitt skrivande,
och så har det varit ett tag. Fick inte ens till något under resan
till Kreta, även om jag fick flera bra idéer.
Men när man minst anar det, då slår orden till.
De liksom kommer till en.
Detta händer alltid vid sämsta tänkbara tillfälle.
När man precis ska somna, när man inte har något som helst
att skriva ner det på/med, eller (som igår natt) i bilen på
vägen hem från jobbet. Det har jag varit med om så många
gånger, och ofta har jag krafsat ner det i mobilen medan
jag kör (dålig kombination).
Igår hände det igen. Orden bara kom till mig,
men jag gjorde inte ens något försök att skriva ner något
(älgar, mörker och is gör det desto svårare nu).
Och jag satt där och hade precis kläckt ur mig en hel dikt.
Den var inte för lång (där du, Hanna!), inte heller för kort.
Inte för krånglig, inte för enkel.
Och jag tänkte att; sådär bra kommer jag aldrig att få
den igen. Sådär bra blir den aldrig på papper.
Jag kommer aldrig någonsin igen att formulera den
här texten på ett lika briljant sätt.
Sedan tänkte jag; Men jag HAR tänkt den!
Och den kom från mig, och ingen annan.
Och även om jag aldrig kan göra den lika bra igen,
vet jag själv om att jag har tänkt den sådär klockrent
en gång. Det kan ingen ta ifrån mig.
Om jag kommer ha glädje av den tanken eller inte,
det har jag ingen aning om.

Jag gjorde dock ett ganska tappert försök att få ner
fragment på papper av denna text 10 min senare,
när jag lämnat bilen, och lämnat den 10 grader kalla luften
bakom mig, och var hemma igen.

Jag försöker lägga upp så lite oklara texter som möjligt.
Ikväll får ni dock en del av gårdagens text.
Som en hälsning. Ett livstecken.
Kanske ett alldeles för tidigt vårtecken...

Jag sitter här
skriver ut i vinternatten
känner stillheten och lugnet
som nattfjärilen måste känna
när gryningen snart ska randas
stillheten som lägger sig över världen
strax innan natten drar för sin ridå
lugnet mellan sömn och vaka

Jag skriver för natten
och himlakropparna
för rymden som aldrig tar slut
och känslan slår mig igen
känslan att jag inte förstår
rymdens oändlighet

Jag skriver för solen som reser sig
lyser i varma smekningar
ger liv åt världen
faller med glittrande stänk
över nattfjärilens tunna vingar

den har redan somnat


Nåt sånt. Vi hörs.

Where The Action Is

"Misstänkt bomb på Friskväderstorget"

Medierna skriver bl.a. ->

Jag sov dåligt inatt. Har man varit ledig i tre dagar och både hunnit
sova ut och ändra om i dygnsrytmen är den inte helt populärt
att försöka somna klockan 21.15 igen.
Kroppen är liksom inte helt med.

Jag vaknade massor av gånger under natten, blev väckt
igen när jag nästan somnat för att svara på frågan om vilken
stekpanna som var min, och ja, det var helt enkelt inte en kanonnatt.

Klockan är drygt kvart över fem på morgonen och plötsligt kommer
Matilda in i köket. Jag, som precis lyckats börja bli människa efter
en halv kopp kaffe, blir såklart förvånad.
Hon berättar att torget utanför vårt fönster är avspärrat pga
en misstänkt bomb, och det verkar som om det är delvis
därför hon inte kan sova.

När jag tittar ut genom fönstret ser dock allt lugnt ut,
men jag går ändå några minuter tidigare för att inte missa
spårvagnen, om man nu skulle bli bortburen av nån jävla
bombtekniker.

Riktigt så illa var det inte, men nog stod det en konstapel drygt 50
meter från vår port som börjar gasta och skrika så fort jag kliver
ut. "Bort från torget, Bort från torget! Vi har en misstänkt
bomb här! Kom hit!"
Medan jag genast lyder konstapelns order trallar tanten som
kom ut samtidigt som jag ur porten bredvid på åt rakt motsatt
håll över torget, skrikande aggressivt mot polisen när han ropar
åt henne att hålla sig borta. Jag blir hänvisad ner för en trappa
och upptäcker då att området är avspärrat.
Tyvärr råkade vi bara bo innanför avspärrningen.
Jag kommer ner på en instängslad fotbollsplan och börjar
känna mig lite stressad eftersom jag ska med spårvagnen
och det befinner sig en misstänkt bomb mellan mig och
vår hållplats.

Efter en språngmarsch och lite hopp över diverse staket
lyckas jag hinna med spårvagnen vid hållplatsen belägen innan våran.

Nog för att det kan vara kul med lite action i sin vardag,
men jag har varit med om en trevligare start på dagen,
och definitivt en mysigare start på arbetsveckan.

Ja, bomben (eller vad i helvete det nu var) är sönderskjuten
och huset står kvar och vi mår bra och så.
Tanten har jag dock inte återsett.

Nej, klockan närmar sig det numera gyllene klockslaget nio.
Dags att dra sig tillbaka för sin skönhetssömn.
Vilket liv alltså...

Så var hälsad Göteborg

Jag nämnde Metro, och jag nämnde
spårvagn hem från jobbet.

En lång sommar har gått, och jag har bloggat lika lite
som min egen mormor.

Jag ber om ursäkt för detta, men ibland räcker inte
motivation, tid, lust och ork till.

Jag bor i ett nystartat kollektiv i Göteborg.
Det är beläget på Hisingen mitt bland gängkrig,
dödsskjutningar, pizzerior och grönsaksaffärer.
Jag trivs.

Vill du veta mer kan du ju komma och hälsa på.

Jag tar de jobb jag kommer över, och har i två veckors
tid jobbat på bemanningsföretag.
Jag har varit utposterad på KappAhl's klädlager i Mölndal.
Det funkar.

Jag tragglar liksom på och försöker dra igång något
slags nytt projekt nu när den där festivalen jag jobbade
med lades ner i somras. Jag försöker skriva på texter som
väl på något sätt ska bli någon slags... "bok" i framtiden.
Jag ska försöka ta mig tid att uppdatera och förnya min
webbsida inom en snar framtid. Jag funderar mycket och
framförallt på det här med tid, och var den egentligen tar vägen.
Jag funderar mycket, men kommer inte fram till så mycket.
Jag åker mycket spårvagn, jobbar för lite, sover för lite,
sitter vid datorn alldeles för lite, lagar mat (men för lite)
och funderar över vart timmarna egentligen tar vägen.
Kanske är det tandvården. Kanske blodgivningen som jag
återupptagit. Kanske duschar jag för länge, tvättar för lite
eller sopar för mycket. Jag önskar mig en dammsugare
som fungerar. Jag har börjat hitta en vardagsrytm.
Det känns okej.

Men idag vill jag mest dra.
Idag dras alla tankar utomlands.
Till Dresdens bakgator, Spaniens sol och mat, Montenegros
berg och stränder, Bosniens kaffe och en balkong i
Transylvanien. Ett tåg över landsgränser bland främmande
språk och människor.

Dit går tankarna oftare och oftare.


Men man kan väl inte få allt (på en gång) antar jag.

Engla

Visst var det hemskt, visst tyckte jag det.
Men jag tog aldrig riktigt in det.
Inte när det hände.
Men efter veckans sista arbetsdag satt jag så på
spårvagnen hem, hittade dagens Metro och läste att
mördaren nu med stor sannolikhet blir dömd till livstid
för det brott han begick i maj tidigare i år.
Det är då det slår mig, och det är då det går in i huvudet.
En medelålders man har våldtagit en flicka och sedan
dödat henne. Flickan var 10 år gammal.
10 år gammal.

Visst var det hemsk, visst tyckte jag det redan när det
hela uppdagades för några månader sedan.
Men jag satt idag på spårvagnen och kände hur jag liksom
tog det till mig. En 10 årig flicka, och en familj som måste lära
sig fortsätta leva.

Visst var det hemskt, visst tyckte jag det redan då.
Men det var först idag när jag satt på spårvagnen och
märkte att jag tog historien till mig som jag tänkte
(rakt ut och nästan högt) att "Den mannen.
Den mannen skulle jag kunna döda."