Man Must Dance

Det är över.

Krokstrandsfestivalen Man Must Dance är över
för 9:e gången. Jag vet inte riktigt vad jag ska
skriva. Jag är galet trött och galet nöjd.

Vi har gjort en helt grym festival, och alla
artister, alla fantastiska funktionärer,
alla försäljare och framför allt besökare ska
ha ett sjukt jävla tack. Utan er hade inget funkat.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva.
Jag är trött utav bara helvete, och den
senaste veckan har troligen varit den stressigaste
i mitt liv. Helt underbart. Allt har varit så grymt.
Det är så mycket som har hänt. Så mycket vi kommer
kunna prata så länge om. Så mycket...

Det finns så många som borde tackas.
Finns så många som borde få en hälsning.
Så många som glöder som hela den här byn
har gjort i flera dagar.
Ni vet nog med er själva om ni är berörda av mina
outdelade personliga tackningar.
Jag säger bara Tack. Rakt ut... Tack

Jag är trött. Jag är sliten. Jag är framför allt tom.
När de sista tonerna i lördags natt dog ut fylldes
jag av en tomhet. Den här festivalen har
följt mig under ett helt år, och de senaste två månader
lika tätt som min egen skugga. Den har vandrat vid
min sida. Den har varit ett växande barn som jag hjälp
till att uppfostra. Den har hållit mig sysselsatt.
Den har fått mig att ligga vaken om nätterna och grubbla.
Den har varit en vän. Något som funnits där. Hela tiden.
Nu har den exploderat. Vi blåste en ballong och den
blev större och större, och nu har den under tre dagar
exploderat i en kokande gryta av människor, sång, musik,
dans och glädje. Den här festivalen har liksom de tidigare
dött i en exploderande färgkaskad.
Den har gett sig ut på fjordens vatten och allt är bara
så tomt. Det är så tyst. Inga människor, inga skrik,
ingen hysteri. Ingen panik. Allt är så tyst och tomt.
Vinden drar fram genom träden utanför mitt fönster,
en fågel sjunger där ute någonstans. Telefonen ligger tyst
och efter att den gått varm i en vecka i streck nu känns
det väldigt konstigt. Allt är bara så tomt.

Därför börjar jag när som helst nu med kommande års
festival. Vi har uppfostrat ett barn som nu blivit
vuxet och gett sig ut på egna ben, och snart
föds ett nytt. Vi kommer att fortsätta, och jag kommer
att fortsätta. Och vi ska göra det igen! Och det ska
fanemej bli ÄNNU bättre!

Tomhet nu. Det finns så mycket att berätta om den senaste
veckan. Så mycket jag egentligen vill skriva om.
Det kommer inte funka. Vi tar det mun mot mun.
Vi tar det face to face. Vi tar en fika och pratar om
allt det här som vi nu har gjort tillsammans.
Vi tar flera fikor och pratar om det igen.

Det är dags att sluta. Dags att avrunda.
Jag ska vila upp mig. Jag ska sova ut.
Jag ska ge mig iväg snart. Ska fara ut i Bohuslän och
träffa människor. Jag ska glida vidare.
Sedan ska jag till mina släktingar på östkusten.
Fem sex dagar isolerad på en ö.
Jag ska isolera mig och reflektera
över den här sommaren
och jag ska spela rollspel och jag
ska skriva poesi och jag ska vila ut.

Sedan ska jag slänga mig in i hösten med dragna knivar.
Sedan ska jag bygga en ny festival.
Sedan ska jag...

Vi får helt enkelt se. Men jävlar bröder och systrar.
Vi ska glöda. Vi ska fortsätta att glöda.