Rapport från en biograf

Jag jobbar på Park Bio den här veckan.
Kör film så det ryker om det/mig.

Det är märkligt hur tiderna förändras.
När jag började här i sommras var jag verkligen
nybörjaren som alla fick hjälpa.
Nu har de precis anställt fler "godistjejer".
Plötsligt är jag veteranen som får förklara och visa.
Plötsligt är det jag som ska tala om hur hon ska
skriva ut Presentbiljetter, slå in Fribiljetter,
rätta till fel i kassan osv.
Det känns rätt kul.

Samtidigt är jag ju ingen veteran.
Visserligen kan jag allt det här med
kassorna rätt så bra, men när det gäller mitt
jobb som maskinist (som faktiskt är det jag
jobbar med) så känner jag mig fortfarande som
en nybörjare. Jag utbildade mig för över ett år sedan.
Jag har kört (och framför allt spolat) film på
bion hemma i Krokstrand. Jag jobbade på Park här
i stan från Maj till September, och även en sväng i
slutet av Oktober. Jag har kört och spolat en
jävla massa film, men känner mig fortfarande som
en nybörjare. Det här är helt uppenbart ett sådant
yrke man måste hålla på med i många år innan man blir
riktigt duktig på det. Det är jävlaremej en vetenskap.
Att köra film är inte svårt. Jag hade kunnat visa er hur man
gör på en halvtimma. Det är inte svårt att lära
sig hur man ska hantera en film, det är inte
svårt att lära sig klippa, spola och tejpa en film.
Det är inte svårt att laddar en film, det är inte svårt
att starta en projektor, det är inte svårt att ställa
bildhöjd och skärpa.
Det som är svårt och det som tar tid att lära sig är
att veta VAD man ska göra och HUR man ska göra
OM något går fel. Och fel går det. Ofta går det också
fel som fan. Först när man kan problemen och kan
fixa dem kan man köra bio. Sånt tar tid.

Igår t.ex. Varje gång man haft ett uppehåll från det här
jobbet och kommer tillbaka alltså!
Det är inte det att man har glömt hur man gör,
men hela biografen (alltså alla maskiner i första hand)
har tappat respekten för än. Man måste tämja de Jävlarna!
När jag kom tillbaka på höstlovet (då jag inte hade jobbat
på ca en månad), då stejkade allt! Alla maskiner slutade fungera.
Jag fick stå under hela filmer och övervaka dem så att
filmen inte stannade. Jag kunde inte gå på toaletten.
Jag kunde inte ens lämna rummet.
Dagen efter var det lugnt. Det är alltid första dagen som
är värst.

Och igår var nåt sanslöst! Då stejkade inte maskinerna,
utan både jag och chefen istället.
Jag blir tvungen att spola ner en film (som de dagen innan
glömt att spola ner) i en djävulsk fart.
Min chef börjar skrika i telefonen något i stil med:
"HERREJÄVLAR! Den filmen MÅSTE vara på posten
innan klockan två idag! Den MÅSTE skickas IDAG!
Du MÅSTE få ner den i tid!"
(och sen håller han på så i typ fem min).
Klart jag börjar spola och inte tänka mer på det.
Jag har 45 min på mig att spola ner filmen,
packa ihop den och få iväg den till posten
(som tack och lov ligger vägg i vägg med Park).
Det tar i vanliga fall en bra stund mer än 45 min
att få ner en såpass lång film, men jag spolar av brinnande
livet.... och snabbt går det!
Jag blir tvungen att spinga över till posten och be dem vänta
med att köra iväg lastbilen iaf fem min.
Till slut tar sista rullen av filmen slut, och precis
när jag tagit bort den sista tejpen som håller
ihop själva filmen med reklam, treilers osv...
då ringer Björn (chefen).
"Men för fan. Kolla på spolordern! Filmen ska
ju inte iväg fören nästa vecka!
Den ska ju gå ikväll"

Han borde inte ha blivit så upphetsad och skikit så om
nedspolning, och jag borde ha kollat spolordern
en extra gång (där datum för filmskick står)
innan jag börjde spola ner filmjävlen.

Jag fick helt enkelt börja spola upp samma film igen.
Den sjuka stressen fick mig att få världens kramp i magen.
Min kropp tål tydligen inte sån panikstress.
Ja, stressen gick inte precis över.
En film ska spolas upp, telefonen ringer
i genomsnitt 1 gång/minuten (ärligt talat!),
salonger ska städas, folk i kassan ska ha biljetter och godis,
popcorn ska poppas, filmer ska laddas och köras... osvosv.

Kulmen på problemet uppstår då jag mitt i all stress
sätter på FEL film! Tänk er att sitta i en biograf
för att se Borat, och istället kommer den romantiska
komedin The Holiday upp på duken!
Ja, ni fattar. Panik. Jag orkar i nuläget inte förklara
hur det tekniskt ser ut när man kör en film.
Det är hur som helst en stor rulle, och filmen
går ut från mitten. Det är inte riktigt så att man
kan rulla upp filmen på rullen igen.
Patrik kom in och räddade mig. Fin kille.
Borat kom visserligen igång lite sent,
men både den och The holiday gick!
När klockan till slut var halv elva på kvällen
var magen såpass lugn att jag kunde äta något.
Då hade jag inte ätit något på över 12 h.

Hanna körde in och hämtade mig (och tur var väl
det, eftersom jag var alldeles för utmattad för att sitta
vid en ratt). När jag åkte från jobbet hade jag vart där
i 13 h i sträck.

Det bästa av allt är jag är här idag igen.
Jag ska vara här imorn också.
Tack och lov inte till mer än 10, 11 timmar.

Och idag har allt flytit på som bara den!
Allt har verkligen gått felfritt och smidigt.
Okej, lite försening på salong 1 hela kvällen,
men det är inget jag kan göra något åt med denna
publikmängden (ni anar inte hysterin i Strömstad
kring Göta kanal 2! Något man kan jämföra
kommunen Strömstad med är tryggheten och
"jag-vet-vad-jag-får-utan-konstigheter-och utan-
att-behöva-vara-rädd-att-bli-besviken-känslan
är Göta kanal). Sjuka människor.
Borat däremot, som går hur bra som helst i resten
av landet, är verkligen ingenting här.
*suck*


Nu ska jag tack och lov dra mig hemåt.
Det är fredagskväll på restaurang Park.
Många fulla människor man kan klara sig utan.
Ut till bilen. Ut på de hala vägarna.
Ut och lyssna på ball musik.
Hem till ett kallt och dragit hus, en tjock katt
och ett par trasiga tofflor.

Don't you love it?