Kort om hösten

När jag satt i bilen på väg in till jobbet
(där jag nu befinner mig) hade jag en hel
massa spännande saker att skriva om.

Det är så typiskt. Det är precis som med

poesi (det här har jag nämt innan).

Den bästa poesin kommer jag på när jag

inte har självdisciplin att skriva ner den.

På festivaler, när man är full, när man precis

ska somna osv. Sånt suger.

Ändå har jag börjat bli bättre på det där.

Jag har börjat försöka skriva in de där klockrena

styckena jag kommer på i mobilen, som jag

för det mesta ändå har med mig. Och en del

fint har det blivit noterat däri sedan jag började

med det här påhittet.

Men det funkar ju inte att göra samma grej

när man slås av en känsla liksom. Inga ord.

Bara en känsla. När man samtidigt sitter i en

bil och är försenad till jobbet. Fan. Konsten

borde gå före sånt. Nu är ju även biofilm konst...

Konstig dag hur som helst.

Började stapla den ved pappa köpt inför vintern.

10 kubik som jag ska stapla och där med bli fri

från min skuld till honom i oinbetald hyra.

Jag köper det. Ved i allmänhet och vedklyvning i

synnerhet är något jag är svag för, och jag bygger

gärna vedstaplar. Det är som att bygga pussel på

sätt och vis. Tyvärr blev det nu ingen vedklyvning

den här gången, för farsgubben har köpt färdigsågad

och klyven ved. Det är lite synd. Jag har märkt att

de flesta jag snackar med om vedklyvning inte har

förstått tjusningen med detta, och det är synd.

Såhär skrev jag på helgon till en vän i Stockholm

om att flytta ut på landet för inte så länge sedan:

"Jag tror på att varken ha dator eller tv.

Jag hade nog blivit lycklig då. Jag hade huggit ved,

tittat på stjärnorna, lyssnat på fåglarna, börjat

odla potatis och lärt mig skriva naturbeskrivande poesi!"

Jag har diskuterat det här med att klyva ved med mycket

folk sista tiden. Jag tror att jag har ett uppdämt behov

inom mig. JAG VILL HUGGA VED!

(vilket innebär att jag måste slipa motorsågsklingan

och fälla ett par träd först. Just vedsågning är inte

min stora passion).

Jaja. När jag blir stor ska jag flytta ut på landet.

Där ska jag hugga min egen ved och göra allt det där jag

inte gör nu för att datorn och tv:n tar för mycket av den

där tiden. Just det, Mamma! Hörde du!?

Självinsikt så det skriker om det!

Så jag skulle iaf stapla den där veden som pappa köpt,

och jag släpade ut en stereo på trappan, drog igång en

skiva för att få lite sällskap och började sedan stapla så

det stod härliga till. Jag staplade mig igenom

Navid Modiris Många mil att gå och Maud Lindströms

Strategivisor för kärlekskritiker

(här tänkte jag lägga in en bild på skivomslaget

till Navids skiva och en till Mauds,

men den här bloggskiten förstör ju min

å, ä och ö om jag gör det, som ni kanske vet)

men det jävla vädret tillät ju inte att jag kunde fortsätta längre.

Hela tiden kom det små retsamma skurar

som gjorde att det helt enkelt bara var att slänga

en pressäning över hela vedhögen, stänga av skivan

och gå in. Väl inne hade såklart vädret blivit bättre

och det hade slutat regna. Man blir lite trött.

Påt imorn igen!

Var hos mamma och åt och skulle inte åka till jobbet

fören vid halv åtta eftersom pappa var i Uddevalla och

hade bilen. (så dagens arbetspass blir inte vidare lång...

borde landa på 3 timmar sådär).

När jag var hos mamma blev jag först helt sjukt trött.

Det kändes verkligen som om någon slagit mig i skallen

med en stekpanna eller nåt. Troligen beror det på

vädret som har hållt på att växla hela dagen igenom.

Frös gjorde jag också. Temperaturen har verkligen sjunkit.

Det har varit riktigt Kallt idag.

När jag sedan skulle till jobbet blev mitt humör korrupt

också. Blev skitretlig och sur för ingenting.

Kort stubin som fan, och det känns inte riktigt igen.

Så det var nog tur att jag satte mig i bilen och åkte till

jobbet. Satte på Brott och straff med Kajsa Grytt

och sjöng högljutt och falskt med i de där klockrena låtarna

medan jag svor högt åt korkade billister som inte borde

vara på vägen över huvud taget!

Det kändes bättre då, och nu har humöret verkligen varvats

ner. I bilen på väg till jobbet började jag hur som helst

fundera, och det är de där funderingarna som jag inte längre

riktigt kan sätta fingret på, fast de var så tydliga innan.

Men det är det här med hösten.

Den kommer ju nu liksom. Vädret slår om.

Kylan kommer krypande. Luften blir klarare

och renare för varje andetag. Det är fint.

Jag har lärt mig se det fina i hösten. Jag gillar den.

Samtidigt måste jag nog erkänna för mig själv att jag

får lite ångest nu såhär. Nu när vi står här i skiftet mellan

sommar och höst. Sommaren dör nu.

Jag har de senaste åren börjat tycka mer och mer

om hösten, och jag har mer och mer börjat se

sommarens lite mer mörka sidor.

Ändå tror jag att jag längst där inne är en sommarmänniska.

Kräfta som jag är. Sommaren är min tid,

även om jag numera ser lite mer av dess dåliga sidor,

och mer av det possitiva i andra årstider.

Så nu står jag här vid sommarens slut och funderar.

Står här och tittar tillbaka. Står här och tittar framåt.

Står liksom i dörröppningen och det är dags att kliva

in och trava vidare. Och nu kommer tankarna om

sommaren. Allt det där man i efterhand kommer att sakna.

Har jag hunnit med allt? Blev allt gjort? Är jag nöjd?

HAR jag tagit till vara? Inga svar på det utan lite perspektiv

känns det som. Jag har faktiskt gått och smått längtat

efter hösten, och nu är jag inte säker på att jag riktigt vill.

Inte säker på att jag vill att allt som sommaren är

ska ta slut än. Inte säker på att jag vill att det ska

bli kallt och mörkt riktigt än. Inte säker på att jag gillar

att se er börja skola och jobb och finna höstrutinerna,

och se mig själv göra detsamma.

Inte säker på att jag har fyllt upp mitt festialbehov

så att jag är nöjd. Inte säker på att jag suttit på

tillräckligt många uteserveringar. Inte säker på att

jag badat tillräckligt (just det är jag säker på att jag inte

har), inte säker på att jag gillar tanken på att Fritidskortet

snart slutar gälla dygnet runt. Inte säker på att

jag suttit i tillräckligt många parker. Inte säker

på att jag hängt lika mycket med vänner som jag

hade velat. Inte säker på att jag druckit tillräckligt

med kylda öl i sommarsolen (men det är nog min mamma

säker på). Inte säker på att jag vill... inte riktigt än...

inte nu när det verkligen gäller...

Stefan Sundström sätter ord ikväll:

"Gässen på fälten står vända mot söder

Sommaren dör nu och hösten är här"

"Bra med små minnen som nödproviant

När snöslasket slirar och backen är brant"

"Nu hänger regnet tungt i luften

Molnen dom jäser som svartnande deg

Det är som om sommaren viskat små löften

Vi ses snart igen och så drog hon iväg"

Kom nu för i helvete och säg att;

"Men augusti är ju inte ens slut än,

och det kan mycket väl vara sommar

i en hel månad till"

Jag är kräfta och sommarmänniska och är

det någon som känner av när sommaren

lider mot sitt slut, så är det jag.

(däremot kan jag köpa att sensommar kan

pågå ett tag till... men det är bara en del av tröskeln)

Nu åker jag hem.

-----------------

Och nu är jag hemma.
Kan ju bara ta och berätta att det på vissa ställen
mellan Strömstad och Krokstrand var ynka
2 grader ute. 2 grader!
Ja, jag säger då det...