Blogg med historia

Detta är alltså inlägg nummer 101.
Bloggen min har nu något att visa upp.
Den har funnits i över ett år, och trots att jag
flera gånger sagt att jag ska fixa en ny
för att jag stör mig på mycket med den här,
har jag nu börjat acceptera dess små brister och
fel och ja. Jag gillar den ändå rätt bra.

(det där var en meningslös parantes).

Jag känner väl mest att jag behöver skriva ett
inlägg som väger upp det där förra inlägget.
Känner att det inte riktigt blev bra.
Fick inte riktigt fram det jag tänkt få fram
men som jag inte riktigt ändå kunde sätta fingret
på vad det egentligen var.

Iaf. Jag är hemma från jobbet och ska snart
ner och se på film. Film är bra.
Tror att jag ska se på Det stora blå





























som sedan många år tillbaka är en av mina
klara favoritfilmer. Sedan är ju en av världens
absolut bästa skådespelar med. Jean Reno.





















Jag återkommer snart till filmsnacket.

Jag har hittat nån slags rutin i mitt liv.
Jag ska inte säga att jag gillar den och inte att
det är roligt, men det är ändå en rutin jag
accepterar och kan leva med.
Den senaste tiden har mina dagar sett ut såhär ungefär:
Klockan ringer ca 13:00.
Äter frukost vid datorn och kollar mail, msn:ar
och jobbar med Bäverhyddan Edgar.
Spelar spel en lite stund.
Går och duschar och åker runt 16:30 till jobbet.
Jobbar och kommer hem runt 01:00.
Ser på en film och lägger mig sedan runt 03:30.
Förra veckan såg jag verkligen en film varje natt.
Det var fint. Kommer hem, kokar en kopp te, äter
en skål med fil och ser en film.
Kan inte ens minnas alla jag såg förra veckan,
men några av dem var Mad Max 2




























Djungelboken



















I sanningens spår

























The world is not enough



























Seven






























När jag såg Seven fick jag sedan lust att se
Leon































Och när jag såg Leon fick jag lust att se
Det stora blå. Då blev det dock helg och jag åkte
till Uddevalla. Så jag tänkte återuppta den här fina
kedjereaktionen ikväll.

Film är fint och jag har börjat skriva på en filmlista
med film jag ska skaffa när ekonomin börjar bli lite
stadigare. Nog för att en skivsamling är schysst,
men det är inte allt. Finns mycket film jag skulle
vilja ha.

Och ja. På tal om ekonomi kan jag berätta att kulorna
har börjat rulla igen, och jag satsar verkligen stenhårt
på jobb den här månaden. Tanken är att försöka få
till en lön på en 13.000 eller nåt i Oktober.
Och senare i veckan kommer det en liten lön.
Nu ska vi se om våra löneförhöjningskrav verkligen
gått igenom. Ska bli intressant.

För att återgå till den här nya rutinen då...
Det är ju inte så jättekul som sagt men jag
har liksom börjat gilla läget. Försöker se
det stora och fina i de små sakerna helt enkelt.
På jobbet dricker jag kaffe (ojoj... nya höjder),
spolar film (nu är ju inte det så kul, men något som
måste göras. I fredags höll jag på att kollapsa efter
veckans alla filmspolningar. Men nu är det gjort i
vilket fall, och det borde vara lugnt för en stund fram
över), skriver "to do list" till chefen eftersom biografen
Park på många sätt är lite halvfallfärdigt sådär.
Ja, jobbet funkar liksom. Jag trär film, kör film,
poppar popcorn, sopar popcorn, äter veg. pizza,
veg. pasta och annat, sätter upp
"Om du trycker på knappen
sprängs hela stan"- klistermärken på lampknappar
i restaurangköket (Ja Matilda, kan du tänka
dig att jag fortfarande har ett gäng kvar!).
Sen har jag en ny hobby varje natt när jag kör hem
också. Man försöker liksom pricka in grönt ljus
vid de två trafikljusen man måste passera på vägen
hem. Det bästa är att jag numera lyckas runt 80%
av gångerna. Vid det första trafikljuset kör jag alltid
i 50 och växlar inte ner. Iskallt fram mot trafikljusen,
och de slår alltid om till grönt när man är vid nästan
samma punk. Sen slår de om till gult precis när man
åker ur korsningen. Vid det andra trafikljuset
motorbromsar man sig långsamt ner och när man är
runt 5 meter från stopplinjen och växlat
sig ner till 2an, då slår ljuset om till grönt.
Ni hör... det här är stora grejer för mig numera.

Sen måste man ju också hålla sig vaken på vägen
hem för att inte somna. Det är ibland inte så lätt,
framför allt inte när man har Ivans skåpbil
(vilket är ganska ofta nu för tiden) där det
inte finns någon fungerande stereo. Gosh... ni
skulle bara höra mina monologer.
Sen måste man ju såklart akta sig för att köra
på alla djur som är ute och springer.
För några nätter sedan höll jag på att köra
på en stor fet älg. Det var rätt nära faktiskt.
Jag kom körande och var nästan hemma när
jag ser en stor älg på väg över vägen.
Jag saktar in och är en bra bit ifrån den,
men vet av erfarenhet att djur som älgar ,
rådjur och andra djur sällan är ensamma.
Saktar därför in ytterligare istället för att
gasa (älgen var liksom över vägen nu).
DÅ kliver nästa älg ut i vägen.
Så hade jag inte saktat in där utan bara kört
hade jag fan smällt alltså.

Där har ni väl lite av någon slags rapport
från min vardag.

Och i helgen var det premiär för Bäverhyddan
Edgar i Uddevalla. Jag tänker inte skriva så mycket
om det här, men en liten rapport kan ni allt få.

Det var över lag jävligt lyckat. Det började
helt grymt. Solen stekte och det var riktigt varmt.
Folk kom och lyssnade. Det satt folk utspridda på
marken i parken, och det såg riktigt lovande ut.
Sedan kom en jävla regnskur från ingenstans
vilket resulterade i att Alla försvann.
Sedan kom solen tillbaka, och sakta sakta
kom folk tillbaka... men vi tappade tyvärr ganska
mycket folk när regnet kom. Sedan kom
ytterligare några skurar under dagen, och om
folk försvann på 5 min så tog det 60 min innan
de var tillbaka igen om man säger så.
Men vi hade trevligt. Sålde lite kakor, bullar,
saft och kaffe, och jag gjorde en massa värdelösa
bandpresentationer. Jag tror iofs att jag till slut
börjat komma på knepet för att lyckas få till
iaf någorlunda presentationer. Om man inte vet
tillräckligt mycket om artisten, eller har tillräckligt
mycket bra att säga om dem, får man helt enkelt
snacka om något totalt annat. Så ja, det funkade väl
över lag.
Men ja. Saker flöt på jävligt bra organisatoriskt sett.
Sen tror jag att de som nu var där var nöjda och tyckte
det var bra. Artisterna verkade också nöjda, men
jag förstår att de tyckte det var tråkigt att det kom
så lite folk.
En riktigt rolig grej var dock alla alkisar, som var den
trognaste publiken. De flesta av dem satt längst bak
och verkade inte lyssna alls, men några stod verkligen
och lyssnade aktivt, för att inte tala om hur mycket de
snackade med både oss, teknikerna och artisterna.
Men de var alla väldigt glada... och det var rent ut sagt
fint att se dem bli glada av det vi gjorde. Det känns ju
som om de uppskattar det väldigt mycket ändå.
När Roger Karlsson spelade stod det två stycken
framme vid scenen och en av dem stod och snackade
som fan:
"Alltså, det är så jääävllla bra alltså. Hör ni? Det är ju så vackert! Åhhh"
(och jag menar, han störde ju ingen.
Han pratade inte så högt eller så,
men plötsligt säger en av de andra alkisarna
som försöker lyssna)
"Men håll tyst nu och lyssna istället!"
Så jävla skönt!

På kvällen hamnade iaf jag och Oskar på en lägenhetsfest
på Tureborg (ett ställe i Uddevalla).
På festen var både min syster Maja och Tove,
så vi gick dit en stund trots att vi var jävligt trötta.
Det var verkligen en ungdomsfest.
Bara en massa 16- åringar. Och det var helt sjukt
högljutt och grannarna grät och bad dem sänka musiken
och stänga lägenhetsdörren. Och jag kände igen
mig så jävla väl. Och jag kände mig så gammal.
Så jag fick nåt litet anfall där av åldersnojja
och typ "jag känner mig gammal men jag minns
ändå alla de här tokiga festerna, och jag undrar vart
alla tog vägen. Och alla våra gamla polare som en
gång bodde här har flyttat". Jag har varit på rätt
många fester i Tureborg i mina dagar...
Men ja... ganska kul var det ändå.

Nej, men vafan.
Jag tänker inte blogga mer om helgen nu.
Jag träffade Tove och sådär, och det var trevligt.
Jag snackade tydligen konstant i två timmar
hemma hos Tove efter festen i lördags.
Var tydligen allmänt jävla elak mot henne och hennes
vänner som var med (det var otroligt roligt).
Sedan sov vi 5 pers i hennes rum och det var satans
jävla varmt och ingen luft fanns det.
Och jag blev utskälld av Toves syster
för att jag väckt henne med mitt tjat på natten och då
var jag tydligen elak mot henne också
(det var också otroligt roligt).
Sedan åkte jag hem. Sov som en stock på tåget.
Sov över 12 timmar den natten.

Så ja. Mitt liv rullar sakta på i ett inte allt för roligt,
men i ett ändå fungerade tempo.
I helgen ska jag till Göteborg och skaffa
Johan Lindbloms nya diktbok
"Vävnader" och Jerker Sagfors bok
"Grön, grön" (som jag väntat på i flera år).
Sen ska jag på Emanuels singelrelease
på Underjorden (som jag saknat så det värkt
i mig ibland). Sen ska jag supa med Emma som
är i stan. Det ska bli fint.

Helgen efter det ska jag jobba som en gnu.

Helgen efter det blir det Gbg och teater med
mamma och syskon, samt bokmässan.

Så ja. Det funkar.
Samtidigt känner jag att jag inte alls är nöjd med
det här. Jag befinner mig i ett månadsstort glapp
(vilket jag visste redan innan att jag skulle komma att göra).
Kan det inte bli oktober då jag får flytta till Göteborg
och kan sitta på caféer och skriva poesi på riktigt igen?
Ni anar nämligen inte hur mycket dikter jag har
på gång. Hur mycket bitar jag har skrivit och
hur mycket dikter som är ofärdiga.
Har så mycket jag börjat skriva på och om.
Men just nu klarar jag inte av att avsluta någonting av
det där.

Det beror helt enkelt på hur jag lever just nu.
Vill ut ur den här vågdalen där jag samtidigt kämpar
för att stanna kvar. Får väl säga som Johansson:
"Jag bara biter ihop"

10:e september

Det är så många gånger jag bloggar
om saker som egentligen är totalt
meningslösa och ointressanta.
Jag bloggar alldeles för lite om viktiga
saker som bensinutsläpp, varumärkena
Willys och Eldorado, vikten av att hugga
ved, ovisheten om framtiden samt lyckan
i bra musik.

Idag ska jag blogga om dagen
10:e september (jag berättar detta och ni
tänker "nu har karln överträffat sig själv!
Här kommer det mest meningslösa
blogginlägg hitills!" Right?)

För er möjligen, men inte för mig.
10:e september är en stark dag,
och det är alltid en sån dag då
minnen bränns.

Som några av er kanske vet har min
dagbok på helgon följt mig i mer än 4 år nu.
Det är i klartext över 600 sidor i ett word-dokument
med storlek 12. Jag har skrivit en bok liksom.

Jag ska hur som helst ge er inläggen jag skrivit
den 10:e september sedan några år tillbaka på
helgon.net. Ska även ge er den dikt jag skrev för
ett år sedan. En dikt som faktiskt fick bli en av
de utvalda jag läste i Karlstad i våras.

Här har ni ett datum:

Dagens kort!
Daterat: Onsdagen den 10:e september 2003 kl 12:17

"FÖRSTÅELSE
jag tror jag fick det igår också...
Hmm...
Nått jag kanske borde fundera mer över...
att bli mer förstårnde...

Hur kommer det sig att det är såhär?
jag vet fan ingenting längre!
Hon tror att jag hatar henne.... vilket jag inte gör.
jag är totalt väck...
Först tror jag att jag är kvinna... hmm... eller inte.
Sen tror jag att jag är männsiakns felande länk...
vilket nog stämmer!
Men vad ska jag göra nu? Hon säger ingenting...
jag vet inte vad hon menar eller vad hon vill...
vilket hon säger att hon inte heller gör..
Lite smått förvirrande.
Nu vet hon iaf bättre hur det ligger till...
frågan är om jag vet det!?
det får jag kanske inte veta...

”NÄR DU NÅTT BOTTEN, KOM IHÅG MIG DÅ!”

Jag känner att jag behöver göra nått riktigt drastiskt...
bara nått galet och farligt, som att...
klättra upp i världens högsta mast och hänga
mig i knävecken och sjunga blinka lilla stjärna...
men jag har ingen särskillt hög mast inom räckhåll...
så jag får nog hitta en liten... eller göra nått annat.
jag borde gå till enerhogen eller till skogen vid krokstjärn...
min kära skog... Det känns dsom om du är en av de
få som förstår mig för tillfället... Det är tur jag har dig!"

2003. Hur gammal var jag då liksom?
16 måste jag ha varit. Det var kaos. Första året på
Gymnasiet och ja. Ni ser ju själva hur
"ungdomskär-desperat-brist på självidentitet-
skrivet utan eftertanke- och rent ut sagt kaosartad"
texten är. Personen texten handlar om är inte
samma person som det skrivs om i nästa inlägg.

-Något inlägg 10:e 2004 finns inte dokumenterat-

-2005 börjar det bli intressant däremot.
Inget inlägg från den 10:e, men 11:däremot-

Possitivt?
Daterat: Söndagen den 11:e september 2005 kl 13:58

"Kommer detta att bli ett possitivt inlägg?
Jo, jag tror faktiskt det.
Det är ovanligt ändå.

Ja, efter en sån helg, var börjar man?

Jag tror att jag är ganska lycklig,
med tanke på omständigheterna (årstider osv).
Fattar inte. När var det sist jag kände såna här känslor?
Ojoj, det var mycket länge sen.
Herrejävlar, det är varmt i min mage.
Jag är förvirrad. Detta trodde jag INTE för en vecka sen.
Höhö. Den där festen, jotack. Jag ska minsann inte gnälla.
Ojoj, jag tror minsann vi chockade en del folk.
Hehe, hörde ju en del förvirrade mungipor... som log.

Haha, vet fan inte vad jag ska skriva.
Jag är svintrött, bakis och skabbig som ett drägg
(eller inte, men det känns typ så). Men ändå.
Haha, spela roll. Vem bryr sig? Ingen annan hemma ens.
Spela dataspel, och leka med fyllebilder.
Haha, tack för i helgen. Jag har iaf haft trevligt.

Och oj. Vackert med Demonstration i lördags också.

Kan en fest utvecklas på ett bättre sätt?
Kan en fest dö på ett mer plötsligt sätt?

Kanske borde börja acceptera allt.
Kanske har jag redan börjat göra det?
Kanske, för nu vet jag mer.
Kanske är du förändrad?

Jag försökte få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar

Det där var nog förra veckan.

Och jag somnade den natten i tron
om att allt var en del
i en kärlekshistoria

Igår kväll.

Är det så? En del i en kärlekshistora?
Är det inte det, så vill jag veta det nu.
En gång för alla.
Men just nu, vågar jag inte ens tro att det är det

Fasen.
Det här blev oseriöst.
Hur många fattar?
Well. Iaf.

Kanske är jag nästan lycklig nu?
Saknar dig.


Nu lär folk prata. Haha, let them talk.


Du förvånade mig.

Trodde aldrig du lagt de där orden
jag skrev för länge sedan på minnet. Jag är rörd.
(Som grädde ungefär)

WIIII! Jag kan nog nästan flyga,
om det inte vore för bakfyllan då.

Je, vill du ta ner mig på jorden igen,
så får du gärna göra det nu, innan jag flyger för högt.
Men, om du fortfarande känner som igår,
så låt mig gärna flyga här uppe.
För det känns jävligt varmt och skönt i magen. Eller nåt.

Och oj. Du läser nog inte ens det här.
Haha, och de andra fattar inte.
Tim då.
Men annars.

Fy fan.
Det här trodde jag aldrig skulle hända.
Vet du att du är delen i min bild?"

-Notera klockslaget 13:58 då detta skrevs.
Samma kväll klockan 22:50 fortsätter det-

Hur fan kunde jag?
Daterat: Söndagen den 11:e september 2005 kl 22:50

"Hur fan kunde jag tro något?
Va? Och PANG!
Så slår man i marken igen.
Den KALLA HÅRDA MARKEN! Och PLASK!

Nu ligger jag här och gör allt för att
hålla huvudet ovanför vattenytan. Och fy fan.
Jag undrar om jag inte kommer börja simma neråt.
Bara för att se, om det finns mer värme på en annan planet.

Åt helvete.

Jag tror inte att jag ågonsin ramlat snabbare från en blå himmel.

Hopp?
Vem fan uppfann det jävla ordet?

Kommer jag någonsin hoppas på något igen?

Hur kunde jag låta mig själv flyga på en blå himmel?
En hel kväll, och en hel dag.
Sen föll jag likt en sten.

Känner för att bränna alla ord.
Hur kunde jag låta mig själv skriva vackra ord?

Jag ska falla mot en svart botten med svart bakgrund.

Försök aldrig att dra upp mig igen.
(Ingen av er har för övrigt ett tillräckligt långt rep).

Dagarna med tågen

Fy FAN vad jag vill bort från allt.
Och bort från dig.

Aldrig trodde jag.
Att marken kunde vara så hård.

Och aldrig trodde jag.
Att jag skulle låta mig själv lita så på någon,
eller är det hoppet jag litat på?

Nu ler ni inte längre


Inte jag heller.
Det har jag gjort idag.
Men nu får det vara slut på leenden

JAG VILL SUPA MIG MEDVETSLÖS






”Och jag somna den natten i tron
om att allt var en del
i en kärlekshistora

Men det visa sig dagen där på
att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria”





Fy fan vad jag hatar den här snuskiga jävla världen
Och fy fan vad jag hatar det snuskiga jävla ordet H-O-P-P


Aldrig trodde jag att man kunde slå i marken så hårt.
Fy fan.
Aldrig trodde jag att jag kunde slå mig så hårt.

HOPP.

Det kommer dröja LÄNGE innan jag använder det ordet igen.
Ordet i sin verkliga mening.


Jag vill bränna alla ord."

Snacka om kaos liksom...


-2006 finns inget inlägg från den 10:e heller.
Återigen skrevs det dock den 11:e... om den 10:e.
Dikten om den 10:e ett år tidigare-

10:e september
Daterat: Måndagen den 11:e september 2006 kl 22:30

"10:e september
här är ärren
Skär i sommarsolens solnedgång
ut skulpturerna av människor
Och här är spåren
bevisen vi aldrig glömmer
sårbarhet

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag har smakat nattens nyanser
här är skuggan
jag kan röra den idag
Den bär allt
det jag själv
släppt för vinden

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

10:e september
allt är spår och ärr och minnen
idag är det historia
för ett år sen var vi andra människor

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag minns vartenda hjärtslag
det var den tionde september
vi var hjältar och hjältinnor
vi bar mer än bara biroller

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Det var dag
det blev kväll
sen blev det natt

Vi bytte skepnad liksom sländorna
för en dag så var vi hjältar
Vi blev de farligaste soldater
vi var det hårdaste på jorden

Vi var änglar vi var älvor
för en dag en kväll en natt
Vi svävade och andades
det var allting vi behövde

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Men alla nätter blir till dagar
och man tvingas vakna upp
man tvingas vakna upp
och man lär av sina misstag

Den tionde september
och det har gått ett år av dagar
Men tiotusen nätter
tiotusen nätter
tiotusen nätter

/Gloggs"

Det är väl bara så att det finns datum på
ett år som lägger sig på minnet.
Det här är en sån dag.
För två år sedan idag var jag i Göteborg och
demonstrerade mot Sveriges flycktingpolitik.
Solen sken och jag låg på gräset i Bältesspännarparken
efter demonstrationen. Senare på kvällen åkte
vi till Strömstad på fest hos Tim och co i deras
sjukt fint belägna lägenhet i Strömstads industriområde.
Ja... sen gick det som det gick.

Konstigt ändå hur man släpper saker och glömmer
saker. Bilder och minnen bleknar sakta med åren,
och om man jämför hur jag idag reagerar på
just den här dagen jämfört med förra året
har mycket förändrats. Idag upptäckte jag
att det var den 10:e av en ren händelse.
Jag skriver väl mest det här för att ha något
att titta tillbaka på om ett år.
Hur man förändras alltså...

Som sagt

"10:e september
allt är spår och ärr och minnen
idag är det historia
för ett år sen var vi andra människor"

Det här blogginlägget överträffade nog faktiskt alla
tidigare i total meningslöshet och tråkighet.
Ja, jävlar.

Men det blev ju en fin dikt av skräphändelserna
iaf. Man får väl offra sig för konsten antar jag...

Kort om hösten

När jag satt i bilen på väg in till jobbet
(där jag nu befinner mig) hade jag en hel
massa spännande saker att skriva om.

Det är så typiskt. Det är precis som med

poesi (det här har jag nämt innan).

Den bästa poesin kommer jag på när jag

inte har självdisciplin att skriva ner den.

På festivaler, när man är full, när man precis

ska somna osv. Sånt suger.

Ändå har jag börjat bli bättre på det där.

Jag har börjat försöka skriva in de där klockrena

styckena jag kommer på i mobilen, som jag

för det mesta ändå har med mig. Och en del

fint har det blivit noterat däri sedan jag började

med det här påhittet.

Men det funkar ju inte att göra samma grej

när man slås av en känsla liksom. Inga ord.

Bara en känsla. När man samtidigt sitter i en

bil och är försenad till jobbet. Fan. Konsten

borde gå före sånt. Nu är ju även biofilm konst...

Konstig dag hur som helst.

Började stapla den ved pappa köpt inför vintern.

10 kubik som jag ska stapla och där med bli fri

från min skuld till honom i oinbetald hyra.

Jag köper det. Ved i allmänhet och vedklyvning i

synnerhet är något jag är svag för, och jag bygger

gärna vedstaplar. Det är som att bygga pussel på

sätt och vis. Tyvärr blev det nu ingen vedklyvning

den här gången, för farsgubben har köpt färdigsågad

och klyven ved. Det är lite synd. Jag har märkt att

de flesta jag snackar med om vedklyvning inte har

förstått tjusningen med detta, och det är synd.

Såhär skrev jag på helgon till en vän i Stockholm

om att flytta ut på landet för inte så länge sedan:

"Jag tror på att varken ha dator eller tv.

Jag hade nog blivit lycklig då. Jag hade huggit ved,

tittat på stjärnorna, lyssnat på fåglarna, börjat

odla potatis och lärt mig skriva naturbeskrivande poesi!"

Jag har diskuterat det här med att klyva ved med mycket

folk sista tiden. Jag tror att jag har ett uppdämt behov

inom mig. JAG VILL HUGGA VED!

(vilket innebär att jag måste slipa motorsågsklingan

och fälla ett par träd först. Just vedsågning är inte

min stora passion).

Jaja. När jag blir stor ska jag flytta ut på landet.

Där ska jag hugga min egen ved och göra allt det där jag

inte gör nu för att datorn och tv:n tar för mycket av den

där tiden. Just det, Mamma! Hörde du!?

Självinsikt så det skriker om det!

Så jag skulle iaf stapla den där veden som pappa köpt,

och jag släpade ut en stereo på trappan, drog igång en

skiva för att få lite sällskap och började sedan stapla så

det stod härliga till. Jag staplade mig igenom

Navid Modiris Många mil att gå och Maud Lindströms

Strategivisor för kärlekskritiker

(här tänkte jag lägga in en bild på skivomslaget

till Navids skiva och en till Mauds,

men den här bloggskiten förstör ju min

å, ä och ö om jag gör det, som ni kanske vet)

men det jävla vädret tillät ju inte att jag kunde fortsätta längre.

Hela tiden kom det små retsamma skurar

som gjorde att det helt enkelt bara var att slänga

en pressäning över hela vedhögen, stänga av skivan

och gå in. Väl inne hade såklart vädret blivit bättre

och det hade slutat regna. Man blir lite trött.

Påt imorn igen!

Var hos mamma och åt och skulle inte åka till jobbet

fören vid halv åtta eftersom pappa var i Uddevalla och

hade bilen. (så dagens arbetspass blir inte vidare lång...

borde landa på 3 timmar sådär).

När jag var hos mamma blev jag först helt sjukt trött.

Det kändes verkligen som om någon slagit mig i skallen

med en stekpanna eller nåt. Troligen beror det på

vädret som har hållt på att växla hela dagen igenom.

Frös gjorde jag också. Temperaturen har verkligen sjunkit.

Det har varit riktigt Kallt idag.

När jag sedan skulle till jobbet blev mitt humör korrupt

också. Blev skitretlig och sur för ingenting.

Kort stubin som fan, och det känns inte riktigt igen.

Så det var nog tur att jag satte mig i bilen och åkte till

jobbet. Satte på Brott och straff med Kajsa Grytt

och sjöng högljutt och falskt med i de där klockrena låtarna

medan jag svor högt åt korkade billister som inte borde

vara på vägen över huvud taget!

Det kändes bättre då, och nu har humöret verkligen varvats

ner. I bilen på väg till jobbet började jag hur som helst

fundera, och det är de där funderingarna som jag inte längre

riktigt kan sätta fingret på, fast de var så tydliga innan.

Men det är det här med hösten.

Den kommer ju nu liksom. Vädret slår om.

Kylan kommer krypande. Luften blir klarare

och renare för varje andetag. Det är fint.

Jag har lärt mig se det fina i hösten. Jag gillar den.

Samtidigt måste jag nog erkänna för mig själv att jag

får lite ångest nu såhär. Nu när vi står här i skiftet mellan

sommar och höst. Sommaren dör nu.

Jag har de senaste åren börjat tycka mer och mer

om hösten, och jag har mer och mer börjat se

sommarens lite mer mörka sidor.

Ändå tror jag att jag längst där inne är en sommarmänniska.

Kräfta som jag är. Sommaren är min tid,

även om jag numera ser lite mer av dess dåliga sidor,

och mer av det possitiva i andra årstider.

Så nu står jag här vid sommarens slut och funderar.

Står här och tittar tillbaka. Står här och tittar framåt.

Står liksom i dörröppningen och det är dags att kliva

in och trava vidare. Och nu kommer tankarna om

sommaren. Allt det där man i efterhand kommer att sakna.

Har jag hunnit med allt? Blev allt gjort? Är jag nöjd?

HAR jag tagit till vara? Inga svar på det utan lite perspektiv

känns det som. Jag har faktiskt gått och smått längtat

efter hösten, och nu är jag inte säker på att jag riktigt vill.

Inte säker på att jag vill att allt som sommaren är

ska ta slut än. Inte säker på att jag vill att det ska

bli kallt och mörkt riktigt än. Inte säker på att jag gillar

att se er börja skola och jobb och finna höstrutinerna,

och se mig själv göra detsamma.

Inte säker på att jag har fyllt upp mitt festialbehov

så att jag är nöjd. Inte säker på att jag suttit på

tillräckligt många uteserveringar. Inte säker på att

jag badat tillräckligt (just det är jag säker på att jag inte

har), inte säker på att jag gillar tanken på att Fritidskortet

snart slutar gälla dygnet runt. Inte säker på att

jag suttit i tillräckligt många parker. Inte säker

på att jag hängt lika mycket med vänner som jag

hade velat. Inte säker på att jag druckit tillräckligt

med kylda öl i sommarsolen (men det är nog min mamma

säker på). Inte säker på att jag vill... inte riktigt än...

inte nu när det verkligen gäller...

Stefan Sundström sätter ord ikväll:

"Gässen på fälten står vända mot söder

Sommaren dör nu och hösten är här"

"Bra med små minnen som nödproviant

När snöslasket slirar och backen är brant"

"Nu hänger regnet tungt i luften

Molnen dom jäser som svartnande deg

Det är som om sommaren viskat små löften

Vi ses snart igen och så drog hon iväg"

Kom nu för i helvete och säg att;

"Men augusti är ju inte ens slut än,

och det kan mycket väl vara sommar

i en hel månad till"

Jag är kräfta och sommarmänniska och är

det någon som känner av när sommaren

lider mot sitt slut, så är det jag.

(däremot kan jag köpa att sensommar kan

pågå ett tag till... men det är bara en del av tröskeln)

Nu åker jag hem.

-----------------

Och nu är jag hemma.
Kan ju bara ta och berätta att det på vissa ställen
mellan Strömstad och Krokstrand var ynka
2 grader ute. 2 grader!
Ja, jag säger då det...

Augusti snart över

"Jag får en doft av sommarens sista dagar"

Nej, det där var Lars Winnerbäck,
och just nu lyssnar jag ju på
The Last Day of Our Acquaintance
med Sinéad O'Connor.



















Den rösten...

Nej, men Winnerbäck har en poäng.
Det känns att hösten lider mot sitt slut.
En helt annan temperatur i luften,
framför allt på kvällarna. Idag (igår) började
folk i t.ex. Uddevalla skolan igen, och
imorgon (eller officiellt idag... mitt dygn skiftar
klockan 04 på morgonen. Mer praktiskt så)
börjar folk i den här kommunen.

Fortfarande känns det så skönt att inte ha en skola
att återvända till. Att jag stod ut att börja igen i alla
de där åren. Jag är nöjd med att inte ha något
som skola att återvända till. Samtidigt börjar
fler och fler av mina jämnåriga vänner återvända
till skolor av olika slag. Borde jag känna ångest över detta?
Kanske. Men nej. Jag vill inte än. Ett år till med jobb.
Nästa höst...

På tal om Winnerbäck så köpte jag idag (igår för er)
hans nya singel, Om du lämnade mig nu,
och den är väl sådär. Miss Li är med och sjunger
och det är väldigt fint iofs. Hur som helst,
så är väl inte låten Om du lämnade mig nu det
bästa Winnerbäck hostat upp genom tiderna,
men jag har slagits av just ett stycke i den.
Lyssna på den HÄR och försök själva
räkna ut vilket stycke som jag reagerat riktigt
starkt på. Den fick mig faktiskt att komma till insikt
om en sak om mig själv som jag aldrig sett förut
(åtminstone inte i det ljuset och ur det perspektivet).
Snart släpper karln nya skivan. Ska bli fint.
Har relativt höga förväntningar.
Winnerbäck har skrivit:
"Temat går åt öster. Moskva, Riga, Krakow.
Det handlar om uppbrott och skuld,
om torgskräck och reträtt. Färgerna är mörka,
men starka och många. Östeuropas rivna murar
och dubbla känslor, anpassning till något
man inte är säker på att man gillar."
Yeah. 26 sep verkar det som om spektaklet släpps.

Ja, jävlar. Tanken var att jag skulle blogga som den sista
tiden i mitt liv. Om vad som hänt, vart jag varit,
vilka jag träffat, om på vilka humör jag varit osv.
Nu är det ju så att jag precis räknat ut att jag suttit
vid den här datorn i ca 12 timmar i streck
(ja, jag har redan räknat bort pauserna)
och faktum är att jag börjar bli lite trött i skallen.
Vi får se hur långt jag kommer innan draget
en och en halv meter bakåt där sängen står
blir för starkt;)
Attans! Jag saknar verkligen den här datorn
när jag är iväg på mina äventyr och påhitt.
Det är så fint att komma hem och döda tiden
vid sin ögonsten.

Och tro nu inte att jag sitter här och gör ingenting!
Spelar dataspel eller något. Nej.
Nu ska ni få höra (bestämde mig precis för att skriva
om vad som händer nu och vad som kommer att hända
fram över. Lite roligare än att skriva om sådant som
redan passerat). Det kanske kommer senare.

Vi kan ju börja med uppdateringarna som nyligen
skett på webbsidan:
Ny förstasida. Kolla och lämna gärna en kommentar på
den i Gästboken.
Galleriet. Jag har lagt till en kategori i Galleriet på
webbsidan. Här har jag lagt upp mina tidigare
förstasidor, och den som ligger nu också.
När förstasidorna blir utbytta läggs de tidigare där
från och med nu.
Cirkus Miramar- delen av webbsidan har fått en mindre
ansiktslyftning, vilket iaf jag är nöjd med.
Kommande- sidan har uppdaterats! Läs mina korta
utvärderingar från Arvikafestivalen och
Krokstrandsfestivalen (bättre sent än aldrig).
Ni kan också läsa lite mer om vad som komma skall!
Slutligen har det lagts in en ny dikt under Poesi.
Mer är på väg. Håll gluggarna öppna.

Det var det första jag sysslat med idag och de senaste
dagarna. Det andra är den mobila klubb jag startat
upp med Oskar och Ylva och som har premiär den
8:e september i Uddevalla. Läs mer under Kommande
på min webbsida. Mer info om denna kommer
troligen även dyka upp här. Iaf så har jag idag för
första gången haft tid att sätta mig ner och verkligen
jobba med det. Och jävlar, saker har blivit gjorda!
Det märks att jag har lärt mig mycket från jobbet
med Krokstrandsfestivalen. Vilken fart jag fått på
att organisera upp saker om jag väl sätter mig ner
och gör det. Nu är dagen snart till enda och det
mesta med Bäverhyddan Edgars premiär är klart.
Några artister till som ska spikas osv, men körschema
med soundscheck- tider, spelnings- tider är i princip
klart. Go us! Har fixat en mail till Bäverhyddan
och har ni frågor om denna är ni välkomna att
mailbomba baverhyddan.edgar@gmail.com.
Håller också på att göra en Myspace sida som jag
tror vi kan ha rätt fin användning av. Den kommer snart.

Hmm. Tja. Det är väl ungefär det jag har gjort.

Och nu är filen slut och då är det väl dags att börja
tänka på refrängen antar jag.

Lite om framtiden då. Den kan tyckas mindre ljus
än nuläget som jag precis skrivit om.
Jag har räknat lite på min ekonomi om man säger så.
Om man tänker på det så har jag sedan i maj månad
våldtagit min plånbok både hårt och brutalt.
Nu är det dags att betala tillbaka om man säger så.

Jag har ungefär 500 spänn att leva på fram tills den
15 oktober, under förutsättning att jag börjar jobba igen.
Därför ska jag nu med bestämda steg återvända till
mitt kära maskinrum (som jag faktiskt saknat lite).















Jomenvisst. S[nt 'r l'get
(SATAN! Nu kraschade {" och :.
Datorn b;rjar bli tr;tt. S[h'r blir det inte annars.
Dags att b;rja runda av).

September m[nad ska allts[ tillbringas jobbandes
t'nkte jag. Jag t'nkte faktiskt jobba arslet av mig.
Och det spelar inte l'ngre n[gon roll ifall de f[tt
upp l;nen eller inte. Jag M[ste jobba.
Det 'r dags att beg'ra vapenvila, samla krafter,
l'gga stolteheten p[ hyllan (tillf'lligt) och sedan
forts'tta kampen f;r schyssta l;ner.

Det ena leder till det andra, och 1+1 har en vana
att bli 2. Jag ska jobba och jag ska tj'na pengar f;r
att ;verleva, vilket inneb'r att jag st;rre delen
av resten av augusti och september kommer
att vara i Krokstrand (d[ jag inte 'r i Str;mstad
och jobbar). Thats life. Och det ska bli sk;nt
att vara hemma. Festivaljobba och s[nt.
Nu har jag fl'ngt runt s[ mycket i flera m[nader,
s[ nu 'r det dags att stadga sig och varva ner ett tag.
Detta inneb'r ju d[ att jag inte kommer att synas
s[ mycket utanf;r kommungr'nserna under den
kommande m[naden. N[gra tillf'llen blir det s'kert,
men r'kna inte med mig.

Bes;k kommer d'remot tas emot med ;ppna armar.

En liten parantes innan det 'r dags att s'tta punkt.
Min goda v'n Matilda (som slutat blogga och som
det d'rf;r inte 'r n[gon ide att l'nka till l'ngre,
men som har en bloggl'nk till h;ger i menyn om man
tvunget m[ste) som jag var ute och t[gluffade med i v[ras
har f[tt ett mail av den helsk;ne serben vi m;tte p[
ett vandrarhem i Budapest. H'r har ni karln!
VisstVisstVisst! S[ J'vla sk;n snubbe!





















Jag saknar tågluffar livet oftare än jag själv märker.

Nej nu jävlar! Dra mig hem på en bakplåt!
Nu funkar plötsligt Å, Ä och Ö igen!
De la av när jag la in förra bilden, och kom tillbaka
när jag la in bilden på serben!
Tack ska du ha din gamla Serb!

(jag tänkte att jag skulle sitta och fixa alla
förstörda ån, än och ön manuellt men nu
låter jag dem nog vara bara för att ni ska
se hur jävligt det ser ut).

Dags att sluta.

Du skrev om symboler
i min dröm härom natten
Du sa att du lär dig
att tyda med tiden

En kyss för mycket i natten

Början på en dikt som bara dök upp i huvudet
idag. Kanske kan det bli något av den.
Vi får se.

















"och dörrar stängdes överallt
och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda knytt
som tröstade varann"

Här kommer hösten.
Låt den komma.

Österö (igen)

Sitter på en ö utanför Söderköping på
den svenska Östkusten. HÄR!

För tredje sommaren i rad tillbringar jag några
dagar här för att vila ut, isolera mig, slicka mina sår,
skriva poesi, bada, spela rollspel,
utföra kroppsarbete så jag får tillbaka lite
förtvinade muskler, samt rätt och slätt umgås
med min moster och mina kusiner.

Det är nice.

Med mig tog jag min yngre syster och vi sover
i en liten stuga bredvid en kohage.
I natt sova vi båda ca 8½ timme.
Natten innan 13½. Ja... vila upp mig ja.
Jag hann egentligen inte vila ut helt
efter festivalen, och har egentligen gått
småtrött sen dess...
men nu tror jag att jag börjat hitta tillbaka till mig själv.
Det är fantastiskt med lugnet som råder här.
Inga bilar. Bara båtar. En gräsklippare.
Jag vet inte ens åt vilket håll norr är.
Tystnaden. Lugnet. Bristen på kontakt med omvärlden.
Den ytterst begränsade mobiltäckningen.

Jag förstår att mina kusiner under
vinterhalvåret hatar att bo här.
De går upp upp runt 6 varje morgon för att
hinna ta sig med båt in till land och sedan en
bra bit med buss för att komma till skolan.
Föstår att det är tungt. Men såhär i augusti.
Några dagar utan omvärldens intrång...
Helt underbart. Solen skiner och man spelar
fotboll och man blir genomsvettig och man
slänger sig sedan i havet och plaskar runt
tills man är blå av köld. Det känns lite som att vara barn igen.

Och jag kommer nog att trötta. Det vet jag att jag kommer.
Jag kommer vilja ut till omvärlden snart igen.
Och på torsdag drar jag härifrån.
Till det soliga och vackra Göteborg.
Jag ska på spelning med Cirkus Miramar på Pustervik
och det kommer att bli grymt. På fredag ska jag åka
till Köping med Tove, Oskar, Matilda, Rille, Åsa och Pelle.
Vi ska se på Stefan Sundström och andra tokar.
Och så ska vi dricka öl också.

Men i några dagar till ska jag gå här och njuta.
Jag ska sova länge på dagarna.
Jag ska svettas och sedan bada.
Jag ska lyssna på fåglarna som sjunger i trädkronorna.
Jag ska vara uppe om nätterna. Spela rollspel,
läsa Jonas Gardell och skriva poesi.
Jag ska sakna er (och sakna dig), och jag ska riktigt suga
på den känslan... så att det känns helt grymt
att få komma ut och träffa er igen.

Jag saknar er.
Men jag är inte klar här än.

Pussar

Lövgärdet och framtiden

Här ska jag bo i höst!
Här ska jag bo lite närmare bestämt!
Aftonbladet.se 07-08-06:
"Han upplevde också upprörda känslor
bland de boende i området.
- De var uppgivna. Många bara skakade
på huvudet och sa att nu är det dags att flytta.
(Just den där biten gillade jag!)
Flera som Peter Holländare talade med
trodde sig veta vem som ligger bakom bränderna.
- De säger att det är ett litet rövargäng
som ligger bakom det här. Folk här är arga.
Skitförbannade, säger han."
Läs mer om kaoset i Lövgärdet!

Haha. Ja. Inte mycket att göra åt skiten.
Jag är inte mindre pepp för att några ungar
tänder lite eldar. Klart det är rent ut sagt idiotiskt
och jävligt dåligt. Men man kan ju för sjutton gubbar
inte gå omkring och vara rädd för att bli nerslagen,
bortspolad eller uppeldad. Då har de ju vunnit.
Även om folk är rädda och vill flytta därifrån kommer
jag att flytta in.

Nattens timmar tickar vidare.
Jag tänkte först att jag skulle gå ner och se på en film,
men eftersom jag ändå är rätt trött och borde försöka
komma upp i bättre tid imorgon (än de senaste dagarna)
spolade jag filmidén eftersom det skulle innebära ännu
en natt med sen sänggång. Så eftersom det var för
sent för att se på film och för tidigt för att lägga sig
blev det lite bloggande istället.

Det är en fin sommarnatt där ute. Till slut har sommaren
kommit. Värmen och solen är till slut här.
Så dags nu liksom... *suck*

För att anknyta till något jag skrev i förra inlägget;
Världarnas Krig var INTE bästa filmvalet!
Se den gärna. Skaffa en egen uppfattning.
Jag kan inte säga annat än att filmen har en
fin grundtanke, och nog är den rätt välgjord.
Men de där missarna de gjort är såpass störande
att det förstör hela helhetskänslan... för mig iaf.

Nog om det.

Här kommer planen för min närmaste
framtid (förkortat, förenklat och oredigerat):
Torsdag 9/8: Åka till Göteborg med farsan.
Dags att städa ur lägenheten på Guldheden samt
ha möte med Monica om framför allt festivalens
ekonomi inför nästa år.
Fredag 10/8: Troligen/förhoppningsvis någon fest
(någonstans vid havet på västkusten säger ryktet)
med Tove och hennes galna vänner.
Lördag 11/8: Ta min lillasyster i hand, ryggsäcken på
ryggen och rollspelsplanerna i huvudet och sätta mig
på en buss till Svea rikes östra kant. En isolerad ö
i skärgården hos släkten. Sömn, kroppsarbete, bad,
rollspel, diktande, isolering och utandning.
Torsdag 16/8: Från ön i östra Sveriges skärgård
till Sveriges vackraste stad (Göteborg) och Pustervik
för att se Cirkus Miramar.
Fredag 17/8: Planen är att åka till Köpings visfestival.
Ska bara fixa en biljett också. Ska nog gå som på ett
bananskal tänkte jag.

Jag som tänkte ägna hela augusti åt att vila upp mig,
chilla, äta mackor och dricka öl. Det här verkar ju rätt
tjockt det också.

Sedan ska jag minsann flytta, arrangera klubb med
Oskar och Ylva, hångla, skaffa jobb, fotografer och
andas ut.

Pussar

Augusti

Nu har snart den här bloggen varit igång i ett år.
Många meningar och stavfel och hyllningar och
gallspyande och helt normala ord har det hunnit
bli. Nå, nu är vi ju inte riktigt framme vid
ett-års-jubileet än, så jag får nog spara lite
till på ett års summeringen.

Nu är det i iaf lördag eftermiddag och om en liten stund
ska vi få som är kvar hemma (pappa, Moa och jag)
över bäcken till Knutte för att äta kräftor.

(En parantes: Kräfta heter cancer på latin,
och eftersom jag själv är kräfta och känner mig
rätt fett nöjd med det har jag haft en tanke på att
tatuera in kräftans symbol:
Jag tycker det är en snygg symbol
och det hade faktiskt inte varit
fel att tatuera in den på armen eller
nåt. Det som är synd med den är ju
just det att alla kommer förknippa
den med 69:an, och hur kul är det?
Då skulle man ju i så fall få tatuera in
den tillsammans med ordet cancer, och hur kul är Det då?
Nej, vet jag vad. Får nog fundera lite mer över det här.
Hur det än blir, så känns det iaf som om jag börjar bli
riktigt sugen på att tatuera mig).

Jag tror för övrigt jag börjat kommer ner mot jorden igen.
Efter festivalen blev allt väldigt tomt och jag gick på
högvarv ännu på måndagen. Allt blev verkligen tomt.
Dels i mitt huvud, men även fysiskt runt mig.
Tänk er att ni har varit omringade av 5.500 pers
i 3 dagar och plötsligt är alla bara borta, precis som
alla i familjen utom pappa som muttrande traskade
runt här i vårt stökiga hus och räknade pengar.

Så på tisdagen blev det lite mycket extrem tomhet
(som jag väl iofs längtat efter, men som jag inte riktigt
var beredd på så plötsligt), så jag packade ryggsäcken
och åkte till Göteborg. Träffade Miriam en stund
(skrev på hyreskontrakt och sånt [YeahYeahYeah!])
träffade Tove och gick på lite bio och så.









The Simpsons movie - Se den gubbar!
Det var en trevlig kväll iaf. Sen kväll blev
natt och det dracks te och och pratades
om stenar på Guldheden i lägenheten vi
snart blir av med.

Onsdagen spenderades först bland
sälar, pingviner, getter och påfåglar
i Slottskogen, och sedan i en vit villa i
Ljungskile.
En filmkväll med På andra sidan häcken























och Thelma & Louise
















---------------------------------

Parantes och uppdatering:
Nu har jag haft ett par timmars paus
i bloggandet. Först var det kräftätning
hemma hos Knutte. Sedan körde jag
syster till Tanum. Blev kvar en stund
hemma hos Petter (Moas pojkvän).
Han bjöd på kaffe och glass. Sånt bangar
man ju bara inte. Petter föreslog att vi
skulle dra ihop en fest fram över
och fira slutet på sommaren. Och ja,
när någon kommer med en sån grej börjar
man väl typ fatta att snart är det slut... igen.
Hoppas augusti blir lite finare än juli bara.
Vore kul med ett brakslut på sommaren 07.
Och månaden har ju börjat bra, så vi får helt
enkelt hoppas det fortsätter så här.
Det känns dessutom bra att inte ha den gamla
slutet-av-sommaren-och-snart-höst-ångesten
som plågat mig så många av mina tidigare år.
Lite synd att sommaren redan närmar sig sitt slut.
Men vafan. Det är så det är, och vi får väl helt
enkelt fortsätta brinna/bränna i höst också.
Men en fest mot slutet av sommaren vore hur
som helst fett schysst. Hoppas Moa och Petter
styr upp något.

Sedan körde jag hur som helst hemåt igen.
Jag gillar verkligen det här med att köra bil
kväll- och nattetid. Att resa denna tid på dygnet
är över huvud taget trevligt tycker jag, men att
sitta i en bil och köra och lägga mil på mil bakom
sig... det är lite romantiskt på något sätt tycker jag.
Att resa. Att röra sig. Att färdas. Att möta andra
bilister som är ute och kör sent. Att passera städer
och hus på landsbygden. Att stanna till på nattöppna
mackar och köpa halvblaskigt kaffe. Att tvinga sig
själv att hålla sig vaken. Att känna tröttheten.
Att lyssna på musik man hört så många gånger innan
men som man ändå aldrig får nog av. Att känna att
man rör sig. Jag är svag för det.
(för övrigt ska kanske Matilda och jag köpa
en folkvagnsbuss).

Det är så fint att lyssna på musik när man kör bil,
eftersom man verkligen har tid att lyssna.
Jag lyssnar jämt och ständigt på musik när jag
t.ex. sitter vid datorn, men man lyssnar liksom
inte riktigt eftersom hela tiden gör något annat.
När man kör bil kan man verkligen lyssna på
både texter och musik.

Hem kom jag. Hängde upp tvätten.
Funderade på om jag började få feber.
Håller jag på att bli sjuk igen!? Jag blir så trött...

Sedan ringde jag chefen (eller ja... föreståndaren
för bion...) Jag fick Faktiskt tag i honom!
Det händer sannerligen inte varje dag.
Troligen kan jag börja jobba nu kommande
vecka igen om jag vill. Så kanske blir det så
att jag jobbar som en tok på bion hela september
precis som förra året. Snabba och säkra pengar,
och så kan Patrik och Bosse få vila ut sig efter
allt slavjobb de gjort på bion den här sommaren.
Vi får väl se.

Sedan ringde jag Matilda. Som sagt.
Kanske folkvagnsbussköp på gång.
Vore fett schysst. Lite mer stålar bara...

---------------------------------

Sådär. Var var jag?
Thelma & Louise, ja. Filmkväll hemma hos
Tove med Tove, och det var fint.


Matilda jobbar under somrarna i Kungshamn
och jag har under ca tre års tid lovat att jag ska
komma förbi och hälsa på. I torsdags blev
det tills slut av. Jag åkte från Ljungskile och
kom till Kungshamn runt fyra på eftermiddagen.
Hade aldrig varit där innan, utan bara åkt igenom
på vägen ut mot Smögen, så jag var rätt nyfiken
på stället, och på Matildas sommarställe och så.
Nu var det såklart nån polare till Matilda i Gbg
som ville att vi skulle komma till Gbg och festa
med henne och någon kille hon tänkt ragga upp,
men inte vågade träffa ensam.
Hejjagbehövermentaltstödikväll!
Så efter två timmar i Kungshamn var jag på väg
därifrån igen. Vi hade hunnit gå till systemet och hem
till Matilda och lämna lite saker (hon bor fint
och jag ska absolut dit någon mer gång och hälsa
på och kolla mig runt ordentligt)
(en parantes: Matildas mormor och morfar var
i det här huset där Matilda bor om somrarna när vi kom dit
[det är alltså ett "släkthus" typ], och när jag hälsade
på Matildas morfar och berättade att jag kom
från Krokstrand var det första han sa:
"Jaha. Så du är kommunist då?"
Inget ont mot Matildas morfar... men efter 20
år med dessa frågor är jag lite matt. Nej, jag
är faktiskt inte kommunist. Tyvärr... måste
göra er besvikna.)
och sedan satt vi på en buss på väg därifrån
igen. Men yeah... det blev en fin resa med
alkohol som påminde lite om resan mellan
Dresden och Prag på tågluffen,
och lite om fredagseftermiddagarna under
gymnasietiden då vi förfestade på tåget
mot Gbg och tillbringade resten av kvällen
på GAT. Båda minnen påminde om fina tider.

Väl i Gbg hittade vi Matildas vän och en vän
till henne, och gick till en lägenhet.
Det är inte varje dag jag är på fest i en fin lägenhet
med tre välklädda brats må jag säga.
Mycket ska man vara med om innan ögonen trillar
ut. Vilka tokar. Detta sms lämnade min telefon framåt
timmarna när alkoholen börjat verka på riktigt:
"En Jävla fest med en massa välklädda brats.
Ojoj... Nu börjar vi bli fulla... Gratis drinkar
och grejer... Nej, nu är det nog dags att gå
hem snart, innan de dyra krogarna på
Avenyn börjar poppa upp som popcorn...
Jävla tokar... Matilda hälsar... -Cencurerat-
Nu har vi bestämt att vi ska gå hem
för att nyktra till. Ojoj... Ojoj...
Ska vi supa på lördag eller söndag?
Jag saknar dig. Puss!"

Ja, det var ungefär så det gick.
Mycket ska man som sagt vara med om...
När de där bratsen och de två andra tjejerna
gick ut på krogen gick vi hemåt.
Tog ett stopp vid Vasagrillen och åt helt
fantastiska veg. burgare. Jag ska komma ihåg
det! I klass med Höglunds! Sedan stimmade
vi oss upp mot Guldheden och hann med
både en del stensprakande och flyttande
av vägarbetes staket. Ibland kommer man
verkligen på så märkliga saker när man är full.

På fredagen åkte jag hem.

Och här sitter jag nu och bloggar










Händerna luktar kräftor trots att de
blivit tvättade.
Halsen gör ont.
Folk är offline.
Tröttheten börjar kännas.
Kolportörerna spelas.
Det är en lugn och sansad lördagkväll.
Jag gillar.

Kommande helg ska jag troligen till
Östkusten för att hänga med mina kusiner
i ett par dagar. Det har liksom kommit
att bli något av en tradition och det känns
fint. Jag ser fram emot några
dagars internetfrihet, några dagars ostörd
sömn. Några dagars kroppsarbete så man
känner att man har iaf lite muskler kvar.
Några nätters rollspelande igen.
Här ska jag gömma mig!

Sedan funderar jag faktiskt på att åka med
Matilda, Oskar och Rille
(tror även att Åsa, Igelkatt och del andra lirare
ska dit) till Köpings visfestival.
Har nästan bestämt mig.
Det vore ju absolut inte fel att "avsluta" sommaren
med en fet visfestival med sina trognaste
vapendragare. Vi får väl se.

Sedan har ju förhoppningsvis
Bäverhyddan Edgar klubbpremiär den 25:e aug
i Uddevalla också. Bäverhyddan Edgar är alltså
Oskar, Ylvas och min nystartade mobila
klubb som kommer flytta runt
i Västra Götaland under hösten.
Vi måste bara ta tag i det här och styra upp något också.
Det är ingen som har en scenvagn liggande
och skräpa eller? Hör av er i så fall...

Nåja... jag återkommer om det här med klubben
när något är spikat.

Just det. Sen ska jag ju till Gbg till veckan med
farsan också. Lite utverderingsmöte med Monica.
En del ekonomisnack och sånt.
Typ "Hur mycket ska Joel få i artistbudget till
Krokstrandsfestivalen 2008?"
Det ska bli intressant.

Nej... jävlar. Nu ska jag gå och dricka te
och se på Världarnas krig tror jag.
























Jag har aldrig sett den, men pappa har iaf
inhandlat den nu. Ska bli intressant att se
om det egentligen var det "bästa film valet".

Tjoflöjt!