What tha fuck!

Nu är jag inte bara bakis, utan även upprörd och
arg. Självklart på mig själv.

Jag hade suttit och skrivit på ett långt inlägg, som
faktiskt såg ut att bli både varierat och innehållsrikt.
Det var dessutom relativt estetiskt, vilket man inte
alltid lyckas med hos de här blogginläggen.

Jag var ju hur som helst klantig som fan, vilket ledde
till att hela inlägget försvann ut i nåt mörkt hål på
internet där jag aldrig kommer hitta det igen.
Det var precis klart, och skulle precis postas upp för
publicering.

Nåja. Jag får väl summera då.

Först skrev jag om min bakfylla och gårdagens fylla.
Jag drack och drack och drack, spydde och deckade sen.
Jag skev också att detta är ett fenomen som kommer
tillbaka ungefär en gång per år. Arvika05 var sist gång.
Jag kan leva med sånna felfyllor en gång per år.
Jag kan köpa det liksom. Det var hur som helst en
väldigt spontan men trevlig fest.
En förfest till inflyttningsfesten skulle man nog kunna säga.
Närvarande: Tim, Sebbe, Oskar, Björn(!), Mikaela, Robert
och så jag då.
Folköl följdes av sprit som sedan följdes av starköl.
Jävla sprit alltså... man borde inte dricka sån skit.

Jag är hur som helst bakis och trött, men åtminstone hemma
hos min ögonsten (datorn då).

Imorn ska jag jobba, så ikväll tänkte jag spela dataspel.
Om jag nu blir klar med dessa inlägg nån gång.

Jag skrev också ganska mycket om 11:e september
(som det ju är idag). 11:e september för ett år sedan var åt
helvete. Eller snarare, det blev ett jävla helvete.
Runt 22-tiden rasade liksom marken under fötterna.
För att visa detta citerade jag det dagboksinlägg jag skrev
på helgon klockan 22:50 för exakt ett år sedan.
Det är ju ganska talande faktiskt, så jag slänger nog in
det igen. CITAT:

Hur fan kunde jag?

Hur fan kunde jag tro något?

Va?

Och PANG! Så slår man i marken igen.
Den KALLA HÅRDA MARKEN!

Och PLASK! Nu ligger jag här och gör allt för att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Och fy fan.
Jag undrar om jag inte kommer börja simma neråt.
Bara för att se, om det finns mer värme på en annan planet.

Åt helvete.

Jag tror inte att jag ågonsin ramlat snabbare från en blå himmel.

Hopp?
Vem fan uppfann det jävla ordet?

Kommer jag någonsin hoppas på något igen?

Hur kunde jag låta mig själv flyga på en blå himmel?
En hel kväll, och en hel dag.
Sen föll jag likt en sten.

Känner för att bränna alla ord.
Hur kunde jag låta mig själv skriva vackra ord?

Jag ska falla mot en svart botten med svart bakgrund.

Försök aldrig att dra upp mig igen.
(Ingen av er har för övrigt ett tillräckligt långt rep).

Dagarna med tågen

Fy FAN vad jag vill bort från allt.
Och bort från dig.

Aldrig trodde jag.
Att marken kunde vara så hård.

Och aldrig trodde jag.
Att jag skulle låta mig själv lita så på någon, eller är det hoppet jag litat på?

Nu ler ni inte längre


Inte jag heller.
Det har jag gjort idag.
Men nu får det vara slut på leenden

JAG VILL SUPA MIG MEDVETSLÖS








”Och jag somna den natten i tron
om att allt var en del
i en kärlekshistora

Men det visa sig dagen där på
att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria”





Fy fan vad jag hatar den här snuskiga jävla världen
Och fy fan vad jag hatar det snuskiga jävla ordet H-O-P-P



Aldrig trodde jag att man kunde slå i marken så hårt.
Fy fan.
Aldrig trodde jag att jag kunde slå mig så hårt.


HOPP.

Det kommer dröja LÄNGE innan jag använder det ordet igen.
Ordet i sin verkliga mening.





Jag vill bränna alla ord.

Sen la jag då in en dikt jag skrev igår på tåget på
vägen ner till Gbg. Dikten har fått namnet
10:e september.

10:e september
här är ärren
Skär i sommarsolens solnedgång
ut skulpturerna av människor
Och här är spåren
bevisen vi aldrig glömmer
sårbarhet

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag har smakat nattens nyanser
här är skuggan
jag kan röra den idag
Den bär allt
det jag själv
släppt för vinden

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

10:e september
allt är spår och ärr och minnen
idag är det historia
för ett år sen var vi andra människor

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Jag minns vartenda hjärtslag
det var den tionde september
vi var hjältar och hjältinnor
vi bar mer än bara biroller

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Det var dag
det blev kväll
sen blev det natt

Vi bytte skepnad liksom sländorna
för en dag så var vi hjältar
Vi blev de farligaste soldater
vi var det hårdaste på jorden

Vi var änglar vi var älvor
för en dag en kväll en natt
Vi svävade och andades
det var allting vi behövde

Ett år är 365 dagar
men hundratusen nätter
Ett år men hundratusen nätter

Men alla nätter blir till dagar
och man tvingas vakna upp
man tvingas vakna upp
och man lär av sina misstag

Den tionde september
och det har gått ett år av dagar

Men tiotusen nätter
tiotusen nätter
tiotusen nätter

(kommentera den gärna)

Sen skrev jag lite om nyheter på
Cirkus Miramar-fronten.
CITAT KLOTTERPLANKET:
[06-09-11 14:27] Säger CharlieDaarling:

Goddag!

Ok, Helipoetica blir nog aldrig klar,
ni har säkert rätt där, men vi ska i alla fall in i
studion i helgen och spela in några låtar till den.
Och nästa helg också. Det ni!

Bandhelvetet KAN ju om de bara VILL!

Wellwell. Jag vet inte hur mycket till jag har att säga.
Jag tror att jag ska ge min dator lite vård imorn.
Den får nog följa med när jag kör till jobbet.
Iaf en bit. Ska nog slänga av den hos Göran,
så ska han få sätta in ett nytt grafikkort i den.
Skulle vara schysst att få in ett nytt och bättre
INNAN datorn flyttar till Gbg.
Hoppas han inte behöver behålla den någon
längre stund bara. Jag behöver den här ögonstenen.

Nu ska jag väl då försöka med samma grej igen.
Samma grej som förut orsakade att förra inlägget
försvann ut i det ovan nämna hålet.
Lägga in en bild i inlägget.

Jaha, tack så hemskt mycket... det var färdigt där.